47 framför systrar både 1 fäderne- och mödernejord, men äldste brodern eller hans manlij;a bröstarvingar fick det »i fädernet allena» i förhållande till yngre bröder. Dessa bestämmelser var oförändrade i alla följande förslag fram till 1726 års, som helt saknade stadganden om äldste broderns företräde, utan endast tillerkände bröder tagelott framfor systrar. 1732 ärs förslag innehöll samma föreskrifter som den slutliga lagen, nämligen att bröder skulle välja sina andelar först och sedan lotta om dem, varefter systrarna skulle lotta om de övriga. I denna fråga, som i åtskilliga andra, hade således den mest långtgående uppfattningen förlorat, både i lagkommissionen och i rådet 1710, och kvar var en mer uttunnad företrädesrätt för bröder framfor systrar. Testamente i arvejord? Ytterligare en diskussion i lagkommissionen är av principiellt intresse. Enligt landslagen var det inte tillätet att testamentera arvejord. Lovisin tog emellertid 1690 upp frågan, om det inte skulle tjäna till familjernas konservation att arvejord i vissa fall blev testabel. Om exempelvis en person, som ärvt jord frän sin far, saknade bröstarvingar och hade sin närmaste arvinge pä moderns sida, borde han enligt Lovisin ha rätt att testamentera arvejorden till närmaste arvinge pä sin fars sida, varifrån jorden kommit. Vad Lovisin här berör är bakarvet, somär ett bekymmer i varje linjesystem. Lindskiöld uppfattade dock inte saken som något problemutan invände kraftigt mot Lovisins förslag, somhan ansåg skulle skapa stor förvirring och vara oförenligt med den naturliga rätten. Han tilläde att nu var »ej mer anseende till conservationem familiar».^*^ Lovisin återkom dock flera gänger till saken och fick stöd av åtminstone hovkanslern Nils Gyldenstolpe.^*^ Till sist föreslog Lindskiöld en kompromiss, nämligen att hälften av arvejorden i ett sådant fall skulle fä testamenteras. Sä blev också fallet i 1690 ärs ärvdabalksförslag.^° Bestämmelsen utsattes dock för kritik av både Svea och Göta hovrätter. Den senare skrev att Sveriges lag visserligen ville att arvegodsen skulle bibehållas vicf familjen sä mycket som möjligt, men att den drog större avseende vid arvsrätten såsom härrörande av naturens lag och verkan, och lika som blodet vidhängande. ' I alla senare ärvdabalksförslag saknades också denna regel; tvärtomförklarades uttryckligen att arve)ord ej fick testamenteras, »oaktat efter vilken den till arvs 72 fallen vore». F-ör en sainm.infattnmg av rättsläget under 1720-talet se Ahraharnsson 1726 s 330 (där de principiellt betydelsefulla rättsfallen anges). Förarbetena I s 158. Förarbetena / s 218, 263-264 (Gvldenstolpe). Förarbetena / s 271, IV s 107. Förarbetena VII s 83. ÄB 1692 i Förarbetena IV s 147.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=