46 När detta mål var uppe i hovrätten hade lagkommissionen redan behandlat systemet. Det skedde på våren 1690, parallellt med diskussionerna omlika arvsrätt son - dotter. Lovisin, som var anhängare av dotters lika arvsrätt, var i konsekvens därmed motståndare till tagelotten. Han menade att det var ett missbruk, att broder tog sätesgården vid arvsskifte och istället endast gav ränta i strögods.^’ Lindskiöld en annan av ledamöterna, att systemet var förankrat i praxis och ansåg att det borde bekräftas i lagen. Sedvanan hade goda skäl med sig, särdeles som Gud gav den förstfödde en stor rätt, menade Lindskiöld. Fasta egendomen borde alltid höra bröderna till, där godsen ej var så många, att även systrarna kunde få sina.^"* Lindskiölds uppfattning i denna sak utgjorde ett märkligt och svårförklarligt avsteg från hans syn i andra familjerättsliga frågor. 1690 års förslag till ärvdabalk gav också bröder tagelott framför systrar i fast egendom på landet. Bland bröderna hade den äldste rätt att välja den sätesgård honombäst syntes.Principen väckte ingen opposition när förslaget gick ut på remiss. Göta hovrätt kom tvärtom med ett utförligt instämmande: lagen såg gärna »att till familjernas heder och uppkomst den fasta egendomen, så mycket skäligen ske kan, hos sönerna må bibehållas, såsom de där familjens namn, sköldemärke och lustre in på efterkommandena fortplanta och utvidga skola, och däremot ju större del av arvegodsen genom döttrarnas giftermål uti främmande orter / =ätter/ dragés, dess mera familjens välstånd och anseende avtager och förminskas». Därför var tagelotten önskvärd. Däremot avstyrkte hovrätten äldste broders tagelott framför yngre, eftersom familjens namn, vapen och sköld lika väl kunde bevaras genom yngre söner. Den äldste sonen hade vidare redan fått förmåner genom »sin oberäknade uppfostring», på vilken fadern gemenligen lämnat »all flit och omkostnad osparad». De yngre bröderna krävde mer hjälp, vilket lett till att den yngste ibland fått välja lott först. Hovrätten avslutade med att förklara, att olikheten mellan bröderna ledde till avund och oenighet, familjen till skada och fördärv. Uttalandet är intressant av minst två skäl. Dels visar det klart hur hovrätten identifierade familj med manslinje, dels framgår det tydligt att tagelottssystemet sågs som ett sätt att minska döttrarnas arvsandel i jord i förhållande till vad lagen föreskrev. 1692 års ärvdabalksförslag gick delvis Göta hovrätt till mötes genomatt något försvaga äldste broderns förmånsställning. Fortfarande fick bröder tagelott förespråkare för tagelotten. Han hävdade, gentemot var Ahrahamsson 1726 s 330 tvcks tagclottssytemet ha varit begränsat till vissa gods, vilka »av aider och efter gamla lotter och arssskiften där under htirt hava». Förarbetena Is 141, 146. Förarbetena I s 251-232. Förarbetena IVs 100-101. Var äldste brodern död övergick rätten till hans son, och saknade han manliga bröstarvingar trädde äldste levande broder i stället. Förarbetena VII s 79-80.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=