45 Tagelottcri I själva verket kom utvecklingen till en tid snarare att gå åt andra hållet, i och med att kommissionen accepterade tagelottssystemet, som i grova drag innebar att en bror fick välja arvslott före övriga syskon (eller bröderna före systrarna). Exakt hur det fungerade och när det uppkommit är oklart. I landslagen saknades det. Ett av de tidigaste omnämnandena finns i Johan Stiernhööks ärvdabalksförslag från 1660-talets slut. Han skrev, att »hos oss haver brodern haft rätt taga lotten för systern och den yngste brodern valt för den äldre». Men Stiernhöök påpekade att lagen inte innehöll något härom, och nämnde att flera tvister förevarit. Ett mål som avdömdes i Svea hovrätt 1694 rörde arvsuppgörelsen efter riksrådet Konrad von Falkenberg, som avlidit 1654. Hans son Carl hade fått Trystorps säteri, men först sedan han avstått 1 1/2 hemman och 1000 riksdaler till två äldre bröder mot att dessa inte under åberopande av rätt till tagelott skulle välja Trystorp. Sedan säterifriheten dragits in vid en rannsakning krävde Carl sina hemman och pengar åter.^° Frågan gällde i detta fall inte tagelottens laglighet, och själva utslaget saknar därför intresse. Rättegången visar dock tagelottssystemet i funktion. Här var det inte, som Stiernhöök uppgav, den yngste brodern som hade tagelott, utan de äldre. I en rad andra mål i Svea hovrätt avhandlades däremot själva principfrågan. 1685 godtog hovrätten tagelott i en domsom sedan fastställdes av Kungl Majrt; likaså accepterades den i en dom 1696.^' 1709 kom hovrätten att diskutera saken utförligt i en tvist mellan bröderna Adam Carl och Magnus Julius de la Gardie. Vid arvsskiftet efter deras mor hade AdamCarl med hänvisning till rätt för äldste sonen i en adlig familj valt Tullgarn som tagelott. Den yngre brodern bestred denna rättighet. Referenten i Svea hovrätt, Isak Silfverstråle, försvarade tagelottssystemet, som tjänade till familjernas konservation. Det var enligt honom bekant, att vid sammankomster på nddarhuset i gamla tider adeln alltid låtit äldste sonen vara caput familiar efter faderns död, och därför hade man infört sedvänjan att lämna honom det gods, som för familjens lustre skattades värdigast att kallas stamgods. Hovrätten var emellertid oenig. Den ena sidan stödde sig på lagens klara stadgande, den andra på en mångårig sedvänja, som bekräftats genom kungens eget utslag. Motståndarna bestred dock att systemet kunde anses som sedvanerätt — det var inte allmänt känt och det praktiserades inte över hela landet. Hovrätten begärde besked från högsta instans, dvs rådet, som 1710 hänvisade till gällande lag och menade, att tagelotten ej svarade mot allmän landssed.^’ Förarbetena 1666—1686 s 83-84. Det mål som Stiernhöök speciellt nämner synes dock inte ha varit nå^ot tagelottsmål utan rörde tillämpningen av LL ÄB 9 angående sam- och sunderkulla syskons arv (Svea hovrätt mål 7, se målförteckningen bilaga 1). Jiigerskiöld 1967 s 111. Jägerskiöld 1963 s 169-170. För den kungliga domen 1686 se även Schmedeman s 983. Jägerskiöld 1963 s 169-177. Citatet frän referenten på s 172. — Att döma formulering i av en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=