44 gods. På landet var det emellertid somförut endast avlingejord och lösören som fick testamenteras. Fideikommissinstitutet var därmed legaliserat och kom aldrig att bli något problem för lagkommissionen. Däremot diskuterade denna andra frågor rörande arv. Det gällde sådant som omfattningen av istadarätten — dvs rätten för avliden arvinges barn att träda i stället för sin förälder vid arvsskiftet — och detaljer i arvsordningen. Av större intresse här är tre punkter: lika arvsrätt son - dotter på landet, tagelottssystemet och frågan om testamente i arvejord på landet under vissa förhållanden borde tillåtas. Lika arvsrätt son — dotter} Våren 1690 övervägde lagkommissionen att föreslå att döttrar även enligt landsrätt skulle få ärva lika med söner, i stället för hälften somhittills. Ett särskilt memorial med en uttömmande inventering av argument för och emot sammanställdes av assessor Lilliemark.^"* Ordföranden Lindskiöld — borgarson och uppvuxen under stadsrätt, somgav son och dotter lika arv - var den främste tillskyndaren av en förändring och meddelade de övriga ledamöterna i kommissionen, att han i sitt testamente föreskrivit att hans dotter skulle ärva lika med hans son.^"* I sin argumenteringutgick han från honnörsordet »familjernas konservation», och menade att denna befrämjades av lika arvsrätt. En fader konserverade bäst sitt goda vid familjen genomsin dotter, eftersomhan kunde bestämma valet av måg, men ej av son, »ty den måste jag upptaga som han är». Det var inte heller lika lätt att hindra en son från att slösa bort smegendomsom en måg från att fördärva sin hustrus.Den dominerande meningen inom lagkommissionen tycks ha varit för lika arvsrätt; bl a instämde landshövding Lovisin, borgmästare Törne och assessor Hassel, somframhöll att det sonen miste på ett ställe fick han igen på ett annat genom giftermål.De enda klara motståndarna var sekreterarna Leijonmark och Hadorph. Men lagkommissionen blev snart betänksammot att föreslå en så genomgripande lagändring. Lindskiöld fann det lämpligt att hänskjuta frågan till Kungl Maj :t. Lovisinundradeominteett så radikalt förslag skulle innebära att kommissionens direktiv överskreds, Leijonmark framhöll att lagen var gammal och att det var betänkligt »så nytt att stadga», varpå borgmästare Törne resignerat utbrast: »Ja, det är det svåraste, att det är så gammalt och gångbart».^^ Efter Lindskiölds kort därefter timade död var den drivande kraften borta, och något förslag om lika arvsrätt på landet lades aldrig fram. Tryckt i J Nilsson IS95 s 233-238. Förarbetena I s 134. Förarbetena / s 134, 149. Förarbetena I s 146. Förarbetena I s 149, 151-152.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=