42 uppfattningar under 1600-talet. Morgongåvoinstitutionen i Sverige fram till ca 1734 har studerats av Hans Petersson i en väldokumenterad avhandling, och redogörelsen för själva sakförhållandena kan därför göras kort och begränsas till de principiellt intressantaste inslagen. Redan under 1300-talet infördes ett tak för morgongåvans storlek. Som Petersson visat, överskreds detta i stigande grad under senmedeltiden och 1500-talet. Morgongåvorna kunde vara utomordentligt stora och uppgå till hälften eller mer av den jord mannen ägde vid giftermålet och skulle komma att förvärva. Morgongåvan ärvdes efter änkans död av hennes arvingar. Fanns det barn i äktenskapet var dessa naturligtvis arvtagare, men om äktenskapet blev barnlöst gick den över till hustruns släkt, dvs till en annan manslinje. Under senmedeltiden hade lagstiftarna strävat efter att maximera morgongåvans storlek, vilket dock blev verkningslöst. Från 1500-talets slut slog man in på en annan linje, och även här var hertig Karl pionjär. Som redan visats förutsatte hans privilegieförslag för adeln att morgongåva inte skulle ges i jord. Gjordes detta ändå, skulle den efter barnlös änkas död återlösas av mannens arvingar. Det kungliga lagförslaget från 1600-talets början innehöll ungefär samma bestämmelser om morgongåva i jord. Också adeln var i sitt privilegieförslag 1593 inne på en liknande linje; efter änkans död skulle morgongåva i jord utan lösen återgå till mannens arvingar om äktenskapet varit barnlöst. I det rosengrenska lagförslaget kompletterades landslagens maximibestämmelser med rätt för mannens släkt att återlösa arvejord, när änkan dog efter ett barnlöst äktenskap. Under 1630- och 1640-talen var morgongåvofrågan ideligen uppe till debatt på riddarhuset. Som ett resultat härav utarbetade regeringen 1642 ett förslag till stadga, som kombinerade en storleksbegränsning av morgongåvan med föreskrifter om återgång till mannens släkt. Högadeln vände sig mot maximigränsen, som ansågs för låg; flera rådsherrar, bl a riksdrotsen Per Brahe, krävde att grevar och friherrar skulle ha rätt att ge högre morgongåvor än den vanliga adeln. 1644 kunde dock den viktiga stadgan om adliga bröllop utfärdas. Den innehöll ett tak för morgongåvor i arvejord, men detta hade satts mycket högt, en eftergift för högadeln. Morgongåva i arvejord fick inte ges till evärdelig ägo, dvs den skulle efter hustruns död återgå till mannnens arvingar. Ankan fick endast disponera morgongåvan så länge hon var ogift. 1644 års stadga utvidgades 1653 till att även gälla avlingejord, och 1668 förbjöds »förbättringen», ett tillägg till morgongåvan som hade blivit brukligt. Den här beskrivna utvecklingen, som resulterade i en adlig särlagstiftning, är ett slående exempel på konflikten mellan bilateral och patrilineär släktskapsuppfattning. Morgongåvan före 1644 hörde hemma i ett bilateralt system, där giftermålsallianser mellan släkter spelade en central roll för att bevara egendoSkildringen bygger pa Petersson 1973 s 61-62, 81-87, 104-148. Man kunde lätt kringgå 1653 års resolution genom att kalla morgongåvobrevet nagot annat; avlingejord på landet fick skänkas eller testamenteras fritt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=