39 av arvejord borde kunna tillåtas, blott det skedde till en av de lagliga arvingarna, eftersom det då var i enlighet med lagstiftarens syfte att »konservera godsen vid släkten». Han nämnde, tydligen med gillande, att döttrar mångenstädes löstes ut med pengar, »och detta till familjernas konservation, quae in filiis subsistunt». Stiernhöök jämställde här familj med manslinje. Han var också av detta skäl kritisk mot den lika arvsrätten son — dotter i prästeståndet. Lagen ville inte, att godsen skulle »gå uti en annan familj» eller att dottern skulle få så mycket som sonen. Under 1600-talets lopp inträffade vissa förändringar i arvspraxis bland adeln. 1 ett antal domar från 1650- och 1660-talen slogs fast, att arv efter adelsman skulle delas efter landslagen, även omhan bodde i stad, något sommissgynnade döttrar, vilka enligt stadslagen ärvde lika mycket som söner.Vidare tycks en sedvänja med »tagelotter» ha vuxit fram och godtagits av domstolarna. När detta skedde är osäkert; eftersom de klaraste beläggen gäller tiden efter 1680 tas företeelsen upp nedan. Bland högadeln förekomvidare frivilliga arvsföreningar, då döttrar (eller snarare mågar) avstod från arv mot hemföljd. Hur vanligt detta var är dock svårt att avgöra.'*^ En annan viktig förändring skedde kring mitten av 1600-talet, då fideikommiss började inrättas efter utländskt mönster. Ett fideikommiss instiftades genomett testamente, som innehöll föreskrifter om hur den testamenterade egendomen skulle förvaltas av mottagaren och hans arvingar. Eftersom arvejord på landet var intestabel, kunde fideikommiss endast inrättas i jord som i testatorns hand var avlinge. Det äldsta svenska fideikommissbrev som nämns i litteraturen är från 1643. I de tidiga breven var det vanligt att begränsa arvsrätten till enbart manliga arvingar i nedstigande led, men också de senare så typiska pnmogeniturbestämmelserna kunde förekomma. Ibland knöts direkt ett namngivet gods till ett släktnamn, t ex Börstorp till den Ealkenbergska släkten och Gräfsnäs till den Lewenhauptska. I sitt testamente förordnade Gustaf Adolf Lewenhaupt att om hans söner dog barnlösa Gräfsnäs inte skulle tillfalla hans dotter, utan den av hans bröder, som hade söner.Steget är långt från medeltidens arvssedvänjor. Rätten att sätta villkor för egendomens förvaltning under alla kommande generationer, vilken var själva kärnan i fideikommissinstitutionen, var länge omstridd. I rådet var t ex meningarna delade då ett mål rörande klander mot ett fideikommissbrev behandlades 1661. Bland försvararna av företeelsen märktes riksdrotsen Per Brahe, som beklagade att man i Sverige var så bunden i disposiFörarbetena /666-/6.%s 23-29, 33, 82. Holmbäeh /9/9 s 21 1. Bland förändringarna pa arvsrättens omntde kan även nämnas, att adlig avlingefastighet i stad genom en förordning 1668 blev testabel pä samma sätt som avlinge på landet. F.nligt stadslagen var blott en kvotdel av avlingejord testabel. Också bär utsträcktes alltsa den mansgynnande landslagen till staden. Kock 1926 s 130-131. Bergman 191R s 99-100.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=