38 1642. För att »sätesgårdarna och deras underliggande gods icke måtte rivas och skiljas åt till sätesgårdarnas fördärv och släkternas ruin» föreslogs, att om mte arvet räckte till åt alla delägare skulle en arvinge, som utsågs »med sämja eller laga kavla», dvs med lottning, lösa ut de övriga med pengar efter kronovärdering (väl av räntepersedlarna). Den gynnade arvingen skulle ej behöva ersätta sina medarvingar för »stenhus», dvs för huvudbyggnaden i den mån denna var av sten. Vidare framhöll rådet det lämpliga i att gods förblev oskiftade.Hos adeln möttes dessa förslag inte av någon större entusiasm; man »mente vele bliva vid lagen och gammal lovlig sedvana». Adelns svar till regeringen var tämligen avvisande. Man fann det »mer än betänkligt» att nu ändra något i lagen. Dock lämnades ett motförslag, som i någon mån tillmötesgick regeringen. Frågepunkterna hade tidigare arbetats fram i rådet. Där hade andra länder nämnts som föredöme, bl a England, Italien, där en hel familj ofta ägde ett hus, Limburg, »där all släkten bodde i ett hus», och Livland.Rådets, eller åtminstone vissa av dess medlemmars, önskemål var i själva verket betydligt mer långtgående. Axel Oxenstierna förklarade 1638 att »så länge döttrarna ärva gods, som här till är skett, kan adelståndet icke väl prosperera; dock sådant står intet till att förändra. Vill likväl bekväma mig det med första i verket att ställa».^' Det var här hertig Karls idéer somvädrades av rikskanslern. Han återkomtill temat 1652 och önskade, att här vore »som i annor land, längods, som bleve alltid på svärdssidan, men här är allodialt, rivas alltid sönder och skiftas emellan döttrar så väl som söner; därigenomär den oordning inritad, och kan aldrig rättas», och i en debatt samma år yttrade han med ogillande att i Sverige var en adelsjungfru oftare rikare än en furstedotter i Tyskland.Drottning Kristina anbefallde i rådet »kadetterna», dvs de yngre sönerna, i England och Frankrike som föredömen. De var ofta de bästa karlarna, eftersomde måste söka sin »fortun», medan däremot den äldste brodern levde hemma på sin ränta. Idéerna på högsta ort tycks inte ha funnit något gensvar på riddarhuset. Vid besvärsdiskussionen 1668 komfrågan om utlösen av medarvingar »för familjernas och sätesgårdarnas konservation» upp, men tanken mötte motstånd från alla tre klasserna, och det svarades att »den andres fria vilja» skulle erfordras, dvs lagstiftning avvisades. Johan Stiernhöök hade däremot anammat de nya tankarna. I kommentarerna till sitt ärvdabalksförslag från 1660-talets slut tycktes han mena att testamente ” RAP 1642 s 199-20C. ■'= RAP 1642 s 139, 207. ” SRP 1642 s 39, 78-79. R.idsprotokollet säger (s 79); »m.in mente bättre, .ttt broderb.irnen ärvde än döttrarna, att mainteneras hos familjen», men det är ttklart om detta är vissa rädsherrars uppfattning eller ett referat av äsikten i Livland. RAP 1638 s 296. RAP 1652 s 20-21, SRP 1652 s 377. SRP 1650 s 48. RAP 1668 s 325.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=