37 under fyra års tid njuta halva räntan av förläningen, dvs ett belopp motsvarande två års avkastning.“■* Ett annat tvisteämne var döttrars och änkors rätt, när ett Norrköpingsbeslutsgods hotades av indragning till kronan efter innehavarens död. Enligt riksdagsbeslutet kunde en mäg, som var godkänd av kronan, överta godset. Att godkännandet inte var en ren formsak visas av avslagna ansökningar härom.Adeln var tydligen missnöjd med kronans sätt att tillämpa bestämmelserna, för i besvären vid 1638 års riksdag begärdes, att Norrköpingsbeslutsgods skulle få behållas av döttrar och övertas av deras män, omdessa var kapabla till kronans tjänst.’^ Också på 1655 års riksdag kritiserades att gods drogs in till kronan, då manliga arvingar saknades. Det ansågs att döttrarna borde få behålla demi avvaktan på giftermål. Reduktionsstadgan 1655 innehöll vissa föreskrifter härom, som dock tydligen ledde till tolkningstvister, ty i 1664 års adliga besvär kritiserades åter, att ogifta döttrars rätt att tills vidare behålla gods förbigicks, och 1668 debatterade riddarhuset mägars möjlighet att överta donationer, »när de konungen trogen tjänst prestera».'^ Det framfördes även krav på att änkor skulle få besitta donationer. 1655 diskuterades saken i rådet. Medan Schering Rosenhane ansåg, att den förste donatariens änka skulle kunna få sitta kvar i förläningen, vände sig rikskanslern mot tanken: det skulle »tjäna till familjernas konservation, att änkorna icke på det sättet hade godsen inne». Vid en diskussion i riddarhuset 1668 gick lantmarskalken på samma linje som Rosenhane hade gjort tretton år tidigare.'** Döttrars och änkors rättigheter i Norrköpingsbeslutsgodsvar en stötesten, både inom adeln inbördes och i förhållandet mellan riddarhuset och den högsta statsledningen. Den radikala patrilineära uppfattningen motarbetades från stora adliga grupper, och i praktiken förekomolika kompromisser för att i någon mån skydda änkor och jungfrur och behålla donationerna inomståndet. Arvsskiften och fideikommiss Somtidigare nämnts lyckades hertig Karl inte genomdriva sina långtgående planer beträffande arvsfol)den i adelns allodiala gods. Tankarna att helt utesluta döttrar från arv av jord aktualiserades aldrig på allvar senare. Däremot återkom planerna på ett lösenförfarande i regeringens frågepunkter till ridderskapet Konj;l. M.ivits St.idg.i Anj;.iende Godzcn . . . 16.S5, pkt 16 {Ånt7-\'ckct). Se SRP /6.0 s 2.'\9-240, /h.U s 106. RAP I63li s 3.S4-355. Någon resolution över besvären finns ej i Stiernman. RAP 1655 s 61,243, 247-250, Kongl. Mayas Stadga Angående Godzen . . . 1655 (Årstryckct), RAP 1664 s 372-373, I66fi s 408, 1 reduktionsstadgan förklarades att »ominga särdeles skäl tiirorsaka Oss att göra en annan disposition» med godset kunde det överföras pä en förre låntagarens mag, »som Vi kunna Oss låta ätnti|a med». SRP 1655 s 120-121, RAP 1668 s 408. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=