32 Vasas regim, somledde till att adeln tvingades visasin släktskapmed de medeltida donatorerna av gods till kyrkan/ Men han gör det viktiga påpekandet, att det genealogiska intresset bland 1500-talsadeln inte enbart var bestämt av omedelbara praktiska skäl. Rosman skriver, att fixerandet av »börden» som det ena viktiga kriteriet för adelskapet -det andravar den kungliganobiliteringen- »gav utveckling åt ätteinstitutionen, somunder medeltiden knappast var genomförd. Frälseätterna stadgas såsomätter, man ser t ex att de börjar upptaga släktnamn, och att vapenmärket en gång för alla är bestämt».'* Med »ätter» menar Rosman patrilineära släkter. Medeltidens adliga släktskapssystemvar, somvisades i föregående studie, klart bilateralt. Släktskap räknades genombägge könen, och döttrar ärvde—omän hälften mot söner. En tidig släktbok somHans Brasks från 1500-talets början gör sina härledningar omväxlande via män och kvinnor. Under 1500- och 1600-talen kan man se starka patrilineära tendenser, och detta är en utvecklingsomär betydelsefullare än det ökade genealogiska intresset. Det var kungafamiljen och kronan somgick i spetsen. Endast söner tilldelades furstendömen, medan kungadöttrarna i ersättning fick en »brudskatt», en kontant summa. Till Gustav Vasas arv och eget —den omfattande godsmassa kungen skaffade sig somprivatperson - hade endast sönerna arvsrätt. När grev- och friherrskap inrättades efter Gustav Vasas död, infördes också, för första gången i svensk rätt, primogenitur. Länen ärvdes av äldste sonen, medan döttrarna och de övriga sönerna avlöstes med en penningsumma.^ Den vanliga adeln tycks inteha berörts av dessa tidigaförändringar. Ett undantag kan ha varit ett försök att få adeln att anammasina gods länsvis, dvsatt feodalisera de allodiala godsen, somGustav Vasas tyska rådgivareenligt en sen uppgift skulle ha gjort omkring 1540.^ Adlig släktskap började räknas enbart genommän, och namnskicket ändrades, så att det blev allt vanligare med släktnamn, som ärvdes i manslinjen.*^ Under 1600-talet skulle detta bruk bli allenarådande, och i 1626 års riddarhusordning fastslogs att varje ätt skulle behålla »tillnamnet, som det först haver upptagit» - Rosman 1897 s 19. ^ Rosman 1897 s 129. Kock 1926 s 173-180, S A Ntlsson 1947 s 174, 179. ^ Uppgiften återfinns i Postulata Nobilium, i SRA 1:3:1 s 405. * Namnskicket: Gillingstam 1964 s 35-53. Vad gäller sättet att räkna släktskap är det instruktivt att jämföra Hans Brasks släktbok (Brask) från 1500-talets början med Erik Jöransson Tegels adliga släktböcker från 1590-talet, där härledning endast sker genom män (Genealogica vol 48. RA). Det bör kanske påpekas, att ambitionen här inte har varit att ge en heltäckande beskrivningav den svenska adelns släktskapssvstem under medeltiden och den nyare tidens första århundraden. Det är fullt tänkbart att det inte rörde sig om ett dramatiskt brott utan om ett mer kontinuerligt skeende. Vad beträffar namnskicket kan man således å ena sidan peka på att matrons mikon (moderns lörnamn-bstvn) försvann redan under 1300-talet {B Hildebrand 1961 s 210), å andra sidan på att det ännu i slutet av 1500-talet bland den västgötska lågadeln kunde förekomma att en adelsman tog sin morfars namn (Bccrståhl 1983 om den äldre och yngre Sting-ätten).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=