3. »Till familjernas konservation»: det adligasläktskapssystemet under 1500- och 1600-talen 1555 sände Gustav Vasa en av sina närmaste män, Jakob Teitt, till Finland för att hålla en räfst med adeln där. Det var en lång rad försyndelser somTeitt kundenotera i sitt klagomålsregister. Adelsmän köpte i strid med en rad förordningar skattejord och undanhöll kronan skatt från den, bönder fördrevs från hemman m m. Omen adelsman vid namn Gösta Fincke antecknas att han för en »sköld och hjälm» somhan inte har rätt till, »efter den är ickeav hans fädernes börd, utan hans faders morfader hade fört förnämnde vapen», och en Erik Sporre anklagas för att föra sköld och hjälmefter sin morfar.' Teitts kritiska noteringar är av stort intresse. De visar hur medeltidsadelns namnskick, med släktnamn ärvda även genomkvinnor, levde kvar, men hur nya idéer bröts mot de gamla traditionerna. I detta kapitel skall konflikten mellan den gamla bilaterala släktuppfattningen och en framväxande patrilineär studeras. Det är en utveckling sompå många sätt är svåröverskådlig; den resulterade ofta i kompromisser mellan uppfattningarna, och intesällan företräder en och samma debattör än den ena, än den andra linjen.' Ett drag i processen är att intresset för den egna härstamningen tycks ha ökat. Det har sagts att man först med 1500-talet kan tala om omgenealogin», och Rasmus Ludvigsson, sekreterare åt Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III, har betecknats som den förste svenske släktforskaren.^ Flolger Rosman, somförst behandlade 1500-talets genealogiska litteratur, förklarar den nya genrens uppkomst primärt med återbördandet av kyrkogods under Gustav egentlig forskning in- »en ' Teitt s 18, 59, liknande anmärkning om Clas Djäkne s .54. ■ H Rosman ocli S Carlsson har i förbigående pekat på omvandlingen av det adliga släktskapssystemet under 1500- och 1600-talen (se ovan kapitel 2 n 53), men någon utförlig framställning av ämnet finns inte. Vissa undersökningar av enskilda rättsinstitut behandlar delproblem, dock utan att beakta sambandet med de större förändringarna (se särskilt Kock 1926, Bergman /9!S,J E Almquiit 1953 s 5—22 och Petersson 1973). ' Rosman 1B97 s IV. Uppfattningen har kritiserats och man har pekat på föregångare, bl a Hans Brask (se J E Almquist 1954).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=