29 framlagts; både fast bosättning, stark kungamakt och klasskiktning är förenliga med en patrilineär organisation. Tvärtomär en övergäng i rakt motsatt riktning ett tänkbart alternativ och kan beläggas bland den västeuropeiska aristokratin omkring är 1000, alltså ungefär samtidigt som det svenska patrilineära ättsamhållets upplösning antas ha ägt rum. Självfallet kan inte heller denna jämförelse anföras som ett utslagsgivande argument. Västeuropa omkring är 1000 kanske inte alls bör liknas vid det samtida Sverige, utan med Sverige några hundra är senare. Någon större enighet omvarför ett patrilineärt systemaccepterades i Västeuropa finns inte bland forskarna; vissa ser det som ett tecken pä ett ökat självmedvetande bland aristokratin, andra som en följd av ett hot mot dess ekonomiska ställning. Hur utvecklingen var för den svenska stormannaklassen under äldre medeltid kan vi f n bara spekulera om.^"* Under alla omständigheter bör jämförelsen dock leda till en mycket större metodologisk försiktighet. Vi kan inte längre självklart av innehållsliga skäl gruppera lagbestämmelser i äldre och yngre skikt. I landskapslagarna är ätten klart bilateral. Bördsrätten framstår somett komplement till en härt reglerad arvsrätt, inte somett uttryck för den svenske bondens urgamla kärlek till sin jord. Det finns i landskapslagarna regler somdirekt talar mot tanken att bördsrätten gällde en viss gammal släktjord. Bördemännen hade inte rätt att klandra ett byte av jord eller att lösa in bortbytt arvejord; deras rätt överflyttades till den tillbytta jorden. Först omdenna såldes hade de rätt till Inlösen. Bördsrätten syftade alltså inte till att bevara en viss släktjord i släkten, utan till att behälla en viss kvantitet jord. Det görs vidare i landskapslagarna knappast någon skillnad mellan gammal och ny arvejord, dvs jord somgått i släkten i generationer behandlades pä samma sätt som jord som säljarens far förvärvat kort före sin död. Västgötalagarna skilde överhuvud inte pä arvekastad bördsrätt.^'’ Denna rätt framstår där och avlingejord; där var även den senare undersom ett skydd för arvingarna, pä ungefär samma sätt som laglotten i modern tid.^^ *’■* Naturligtvis kan storm.ännens önskan att köpa skattc|ord till frälse efter Alsnö stadga ha lett till försök att minska ättens makt, eftersom bördsrättsbestämmelserna i landskaps- och landslagarna försvårade sådana köp. Endast i Ögl. JB 19 görs skillnad mellan »köpfånget fäderne» och »fornärvt fäderne» i fråga om bevisningen vid jordtvister. Nordström 1840 s 140—141 menar att bestämmelsen är en rest från ett äldre tillstånd med en mer begränsad arvejordsuppfattning. Pga hotet från kyrkans godsförvärv skulle arvcjordsbegreppet ha vidgats. Några argument för detta ges dock inte. Samma uppfattning hos Beauchct 1904 s 118-119. *’*' Ett påvebrev från 1274 {DS 577, s 475) har spelat en viss roll för diskussionen ombördsrättens ålder. Gregorius X klagar där över en rad missförhållanden som kränkte kyrkans rätt; bl a skulle en fördärvlig landssed ha antagits som lag enligt vilken ingen utan sina arvingars medgivande fick testamentera lös eller fast egendom. Botin tolkar detta somatt testamentsförbudet var en nyhet 1274 och drar härav slutsatsen att även bördsrätten nyligen införts {Botin 1763 s 61-62). Schrewelius och efter honom Bcauchet tar i stället fasta på uttrycket landssed och menar att detta tyder på att det rörde sig omen gammal sedvana {Schrewelius 1836-37 s 176, Beauchet 1904 s 115). Ingendera slutsatsen före-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=