26 på flera barn, men den hölls kvar inomden adliga gruppen genomett nät av giftermålsförbindelser.^' Namnskicket inom medeltidsadeln var klart bilateralt. Fasta släktnamn var ovanliga, men där de förekom kunde de mycket väl ärvas på kvinnosidan, så att en man tog sin morfars släktnamn. Det förekom fall, där en bror tog sin fars släktnamn medan en annan bror tog ett namn från sin mors släkt. Det kunde tom hända, att en frälseman som tillnamn tog moderns förnamn+son, t ex Ingeborgsson.^^ Nu är namnskicket knappast utslagsgivande för karakteristiken av släktskapssystemet; somtidigare påpekades ärvs i det moderna Sverige efternamn normalt i manslinjen, utan att detta innebär någon patrilineär släktskap. Det medeltida namnskicket kan emellertid betraktas som ett indiciummot tanken på ett patrilineärt samhälle. Sammantaget pekar allt detta på att släktskapssystemet bland den svenska medeltidsadeln var bilateralt, och inte patrilineärt.'’’ Punktvis ger runinskriptioner en möjlighet att gå ännu längre tillbaka i tiden. De vikingatida runstenarna restes normalt av den dödes allra närmaste anhöriga - son över far, man över bror eller syster, föräldrar över son. I några fall rör det sig om relationer som är svårförenliga med ett patrilineärt system - män över hustrur — eller oförenliga - män över sina svågrar.’"* Vanan att räkna släktskap bilateralt i sådana här sammanhang tycks alltså ha varit minst ett par hundra år gammal, när landskapslagarna skrevs. Den uppländska Hillersjöstenen från 1000-talet redogör för en hel serie arvsskiften och visar även den på ett bilateralt system. Kvinnor ärver, om män ej finns, och jord går genom bakarv över till andra manslinjer.’’’ Hillersjöstenen Ett antal fallstudier i Munktell 1982 s 32—82. Min tolkning avviker dock från Munktells (se Winberg 1983). B Hildebrand 1961 s 209—210 (matronyniikon), s 216—217 (arv av släktnamn genomkvinnor). Vilket också påpekats av Holger Rosman och Sten Carlsson {Rosman 1898—99 s 98, S Carlsson 1953 s 78-79). Se sammanställningen i Widéen 1955 s 130—131. Även Sauyer 1982 s 45 har dragit samma slutsats. Förhållandet är likadant i uppländska runinskriptioner: se t ex stenar över »magr» (måg eller svåger) U 18, U90, U161, U 167, U245, över svärfar, rest av man U60, över systersöner, resta av män U72, U73, över farmor, rest av män U79. U 29. Släktskapen kan rekonstrueras enligt följande: Gerlög Gudrik Germund O \l. gifte 2. gifte ^ död person Ragnfast arv av )ord Gerlög samlar jord från tre manslinjer, Germunds, Ragnfasts och Gudriks.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=