21 nan typ än den som tog befattning med jorden, men bestämmelserna omdråpsböter är ändå av intresse för bedömningen av släktskapssystemet. Den dräptes efterlevande kunde antingen kräva att dråparen straffades eller att de fick en kompensation för dråpet, kallad ättebot el dyl. Lagarna innehåller stadganden om hur böterna skulle betalas av dråparens släktingar och fördelas bland den dödes. I landskapslagarna finns i huvudsak två olika typer av bötestaxor. Enligt Upplandslagen, Södermannalagen och Västmannalagen är det dråparen sombetalar. I Upplandslagen anges arvingen sommottagare av böterna. I de båda andra lagarna finns inga föreskrifter om fördelningen. Enligt övriga landskapslagar skiftas böterna inomden dräptes släkt på samma sätt som de samlas ihop i dråparens. De bägge västgötalagarna kan tas som exempel. Där utgår en ättbot om 12 marker, varav den dräptes arvinge (»arui») får hälften. De återstående sex markerna fördelas lika på faders- och moderssidorna. Storleken av böternaminskar med hälften för var)e led man kommer från den dräpte/dråparen, så att första ledet (bröder) betalar 12 öre tillsammans, nästa led (förstakusiner) betalar sex öre ihop och så vidare ända till sjätte led (alltså femte kusiner).I övriga landskapslagar förekommer olika varianter av detta system. Vanligen behandlas fäderne- och mödernesidorna lika. Undantaget är Ostgötalagen. Där betalar/erhåller varje led på fädernesidan dubbelt så mycket som motsvarande led på mödernesidan. Däremot finns även här samma gradvisa sänkning av beloppet ju längre bort man kommer från huvudpersonerna. Det kan tyckas osannolikt att medeltidens svenskar höll reda på alla sina femte- eller sjättekusiner, och forskningen har i allmänhet varit mycket skeptisk till denna typ av böteskataloger. Marc Bloch kallade t ex liknande kataloger i Sachsenspiegel för »en meningslös anakronism».’*^ Saken skall diskuteras något i kapitel 5, men tills vidare kan det vara nog att påpeka, att taxorna visar föreställningar om hur ätten borde vara beskaffad, och att sådana normer och ideal har sitt givna intresse. Ett par slutsatser kan dras av bestämmelserna. För det första är böterna i mycket stor utsträckning kompensation till den dödes arvingar.■*° För det andra: Vid sidan om ättböter törekom även böter till kung och härad. Sannolikt betalade bröderna 12 öre tilhammaris etc. - Dessutom utgick en arvmgebot om 9 marker. De oklara bestämmelserna i Dalalagen tycks vara en kombination av de bada huvudprinciperna. Dråparen synes där betala ena hälften, hans bröder och övriga släkt resten. Här är det »målsåganden» som tar emot. Se också den speciella bötestaxan för dråp mom släkten {DL MB 1). De centrala banden i denna är »kärnfamiljens», t ex far-son, mor-dotter, mor-son samt mellan syskon i>ch makar. - I Hälsingelagen är förältlrar och hustru inskjutna i bötesortfningen före bröder. Bloch /965 s 129. Siinycr 1982 s 20 kallar bötestaxorna »remarkable displays of ingenuity that had little relation to realitv». —Jämför dock vissa antropologers höga uppskattning av den muntliga traditionens värde hos skriftlösa folk (se härom P Thompsa» 1980 s 37). ■*° »Arvinge» kan ibland i det medeltida diplommaterialet betyda »släkting» (se Liljcholtn /950 s 95). Samma sak gäller fö i vissa runinskriptioner (se U236). F-ormuleringarna i landskapslagarna tvder dock på att det var tlen dödes närmaste arvinge som avgjorde om böter skulle tagas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=