11 1700-talet, har denna kritik förvandlats till en förklaring: »Testamenten hava allra först givit anledning till börd», d v s bördsrätten var riktad mot kyrkan och var ett komplement till förbudet att testamentera bort arvelord.** I 1800-talets historieskrivning är bilden annorlunda. För Geijer var bondens jord släktegendom, som inte kunde avhändas utan släktens bifall. Det framgår av hans skildring, att han uppfattade bördsrätten som äldre än testamentet."’ J J Nordström såg bördsrättens ursprung i ättens »överäganderätt till släktjorden». Den individuelle ättemannen hade enbart »en fideikommissarisk besittning av sin innehavande lott». Nordström bortsåg dock inte helt från att reaktionen mot kyrkan kan ha påverkat systemet, utan menade att arvejordsbegreppet blev mera vidsträckt som en följd av att man önskade hindra testamenten till kyrkan.^ Juristen N A Fröman förklarade, att »själva äganderätten» till jorden »var släkten, i dess helhet, förbehållen» och betraktade detta somursprunget till bördsrätten, medan G O Hyltén-Cavallius i sitt bekanta arbete omVärend och virdarna säg bördsrätten som ett spår av »den gamla stamförfattningen», som motsatte sig att »någon främling skulle äga del i ättens gemensamma ätta-jord».^ Från mitten av 1800-talet fick dessa tankar ett mäktigt stöd i den evolutionistiska samhällsvetenskap som växte fram med namn som Bachofen, Maine och Morgan. Lewis Ffenry Morgans arbete »On the Systems of Consanguinity of the Human Family», som utkom 1871, spelade en viktig roll som inspirationskälla för Friedrich Engels bok om »Familjens, statens och privategendomens uppkomst» och därmed för senare marxistiska framställningar. I denna tradition skildrade Per Nyström ättsamhället i en översikt över Norden i historiens »Ätterna har varit samhällets kärna och konstituerat stammen». De ut- gryning: gjordes enligt honom av storfamiljer, »bestående av en gammelfar, gifta söner och möjligen döttrar och dessas barn . . . Någon individuell äganderätt till gård och grund, till fångst- och fiskemarker kunde inte gärna uppkomma i ett dylikt samhälle. Frågan var icke aktuell, ty individen som civilrättslig enhet är ett sent begrepp i historien. Gårdarna brukades av de ätter, som av hävd var knutna till dem och vars tidigare generationer multnade i ättehögarna. I ättens hägn växte de nya släktleden fram». Familjen i vår tids mening fanns inte som institution: »Det är först den katolska kyrkan, som under segt motstånd från ättsamhället, framtvingar denna lagstiftningsvägen». Bevisen för ättsamhällets existens är dels rester av mycket stora långhus från århundrandena efter Kristi födelse på Öland och Gotland, dels jämförelser med primitiva folk.*^ Mot mitten av första århundradet höll ättsamhället enligt Nyströmpå att omformas, och under de följande århundradena växte en expansiv stormannaklass Tcnguall 1792 s 9, - Geijer 1832 s 299-300. Nordström 1840 s 137-138, 141. Nordström använder också ordet »medegendomsrätt» omättens innehav. ^ Fröman 1846 s 4-3, Hyltén-Cavallius {1868) 1922 s 215. ** Nyström 1978 s 39—41. Arbetet utkomtörsta gången 1939, d v s vid en tidpunkt dä den moderna socialantroptdogiska litteraturen om släktskap ännu saknades.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=