224 Bilaga 5. Några notiser om »ättlevet» I domböcker från Småland förekommer ofta något som kallas »ättleve» vid stadfästelser av köp. Den vanliga användningen av ordet var, att säljaren erkände sig ha uppburit en viss summa pengar och/eller naturapersedlar »både för arv och ättleve». Av dessa normalnotiser framgår inte vad ättleve var för något; utgivare av småländska domböcker brukar översätta det med »ättejord» eller tens gemensamma, oskiftade jord».' Förklaringen härrör från G OHyltén-Cavallius välkända arbete omVärend och virdarna. Vid studier av domböcker från Värend fann Hyltén-Cavallius just uttrycket »arv och ättleve» och han menade, att »arvet» var den jord somskiftats mellan »ättens olika hushåll» medan »ättlevet» var den oskiftade ättjorden. Ättlevesgåvor var enligt Hyltén-Cavallius gåvor till ättmännen »för deras medgivande, att han /köparen/ hädanefter fick taga anpart i deras samfällda, ätten särskilt förbehållna ättleve».^ Gerhard Hafström kritiserade Hyltén-Cavallius: »Dessa definitioner äro alltför vittgående. Med användning av en vedertagen rättslig terminologi kan ättlevet sägas hava ursprungligen betecknat bördsjorden och senare den ättens medlemmar tillkommande bördsrätten till denna jord».^ Att »ättlevet» syftar på bördsrätten eller på en ersättning för att avstå från denna, dvs en vängåva, visas av några notiser i Östra härads dombok. Säljarna av Stora Ödhults gård erkände 1602 att de mottagit en »god och redlig betalning nämligen fyra oxar allena för ättleve, förutan rätta gårdsköpet»."' På samma sätt skilde en annan notis på penningar och persedlar efter säljarens »eget goda nöje för rätta köpet, och sex mark i ättleve».^ Ättlevet är här en ersättning somsäljaren får utöver själva köpeskillingen. I ett par fall kan ättleve möjligen svfta på ersättning till bördemän. Vid en tingsskötning framträdde dels en Girnundt i Klacka på sina egna och sin hustrus vägnar, dels en Måns i Hökås, »som nu släktman därtill är, fullmyndig på sin och all hans /sin/ släkts vägnar». Köparen betalade dels pengar, silver och boskap »för själva köpet och arvet men för ättlevet gav han Måns i Hökås 6 marker penningar».^ Ättlevet hade samma funktion som vängåvan på andra håll; det rör sig helt enkelt om en lokal terminologi. Antaganden omett säreget systemmed speciell jord som ägdes av släkten gemensamt och skildes från den individuellt ägda förefaller onödiga, men däremot kan man naturligtvis uppfatta »ättleve» som släktegendom i abstrakt mening, som »börd». »at- ' Östra s 144, Stenbrohult s 12 n 1. ’ Hyltén-Cavallius (1868) 1922 s 215-216. ’ Hafström 1951 s \72. * Östra s 40. ^ Östra s 41. Östra s 124-125.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=