222 Bilaga 4. Anteckningar om sytning I domböckerna från Hälsingland ca 1640 stöter man emellanåt på notiser enligt vilka en person »lät uppbjuda sig och sin jord till nästa arvingar».' I vissa fall nämns inget om någon jord: en gammal barnlös man »lät sig och sin hustru uppbjuda till näste bördeman».' Det var här frågan omsytning, dvs en person avstod från sin egendommot underhåll för sin återstående livstid. Sådana erbjudanden skulle enligt lagen riktas till arvingarna: »Han äger näster vara att föda, som näster är att ärva».^ Någon gång var det dock mte den understödssökande själv som bjöd upp. 1641 lät en man i Gnarps pastorat således bjuda upp »tvenne sina gamla fadersystrar näste arvingar till sysslo».'* Av de undersökta 1600-talsdomböckerna är det bara de från Hälsingland och Njurunda i Medelpad sominnehåller sytmngsuppbud.'’ Tidigare förekomde på andra håll. I Savolax och Satakunta skedde tillkännagivandet så, att sytningstagaren vid tinget meddelade, att han tagit en viss person »till sin son» och att denne skulle bli hans arvinge.^ Också i Dalarna lär sytningsuppbud ha varit vanliga under 1500-talet och kring 1600.'" Sedvanan har sitt särskilda intresse här, eftersom den som gav sytning i och med detta förvärvade en rätt till jord, av någorlunda samma karaktär somde övriga som berörts i kapitel 5 (exempelvis arvsrätt, skattebetalning), och detta kunde ge upphov till tvister mellan sytningsgivaren och exempelvis sytningstagarens bördemän, somklandrade åtkomsten till jorden. En målande skildring av en sådan process ges i en uppländsk kungsdom från 1599. En man, Olof Eriksson, hade i flera år underhållit sina svärföräldrar och i gengäld fått deras jord. Nu var svärfadern död, men svärmodern, hustru Anna, levde ännu. Deras son, dvs Olofs svåger, »vilken var en ung dräng» ville nu inte »tillstädja sin moder att göra av sitt i sin livstid vad hon ville». Hustru Anna försvarade sin svärsons rätt till jorden och gav en redogörelse för sin och den döde makens ålderdom: när Olof hade gift sig med deras dotter och kommit till gården »var hemmanet allt förfallet och förpantat, och ingen råd hade det gamla folket komma hemmanet till rätta igen för deras sjukdomoch ålderdom skull, ty den gamla kvinnan, bekände här för rätten att hon lögade sin man som man gör små barn i fyra år till dess Gud kallade honomav denna världen». Olof Eriksson frågade hånfullt sin svåger omdenne klarade av att sköta hemmanet och sin mor: »Låt se nu om du är man därtill. Jag vill ändå hjälpa dig, omdu vet tacka mig därför». Domsto- ' Se t ex Bergsjö mfl 1637 s 403 v, Delsbo 1637 s 395 v. - Delsbo 1638 14/3. KrLL JB 31 § 2. — För en översikt över sytningssvstem, se Gaunt 1983 s 144—173. Gnarp 1641 10/3. ^ För fall från Medelpad, se t ex Njurunda 1631:12, 1632:18, 1633:8, 1659:13. ** Se t ex Savolax s 65, 103, 162, Satakunta s 49, 63, 67, 80. — Inga 1600-talsdomböcker frän dessa områden har undersökts, varför det inte går att säga något om utvecklingen över tiden. ^ Lindén s 31-32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=