216 Bilaga 2. Registrering av jordhandel i domböckerna. Jordhandelns omfattning i vissa härader Ännu under 1600-talet saknades föreskrifter om hur jordhandel skulle antecknas i domboken; detta var en lämplighetsfråga, som varje häradsrätt fick avgöra.’ Sättet att registrera jordhandel är också mycket skiftande i de undersökta domböckerna. I åtskilliga av dem, särskilt i 1500-talsböckerna, saknas notiser omjordtransaktioner praktiskt taget helt. I de flesta andra domböcker är intresset koncentrerat till stadfästelsen av köpet, somibland skildras rätt utförligt. Så är fallet i de sörmländska och finska 1500-talsdomböckerna och i dem från Kållands, Östra och Ölands härader under 1600-talets första hälft. I dessa böcker är vanligen uppbudsnotiserna mycket intetsägande, om de alls förekommer. I de kålländska domböckerna från 1630-talet anges t ex ofta endast fastighetens storlek, mätt i utgående smörskatt, och sockentillhörighet. Det kan stå att »1 1/2 pund i Gösslunda» bjöds upp. I vissa andra domböcker antecknades däremot inte stadfästelsen, medan det förekommer utförliga uppbudsnotiser. Så är fallet i Vendel under en period. I andra områden åter antecknades både uppbud och stadfästelser utförligt. Hit hör Långhundra under 1500-talet, Hälsingland ca 1640 och Kålland ca 1690. Stadfästelseceremonin går i domböckerna under flera olika namn. Ibland gav säljaren »lyst och fast», »hemulade» eller »hemulade och sålde och lyst gav» (Långhundra, Sörmland). I Kålland, Östra och på Öland är det normala, att säljaren »tingssköter» köparen fastigheten. Också i de finska 1500-talsdomböckerna förekommer, att säljaren »skötte undan» sin jord till köparen. Ibland »skaftfördes» köparen jorden — uttrycket var en kvarleva från sedvanan att fastarna, vittnena, höll i ett spjutskaft när att jord »resolverades till skaft» - och långods.' På andra håll finns det ingen speciell benämning för ceremonin; där anges endast att säljaren erkände, att jorden sålts, att parterna träffat överenskommelse inför rätta eller att köparen tilldömts jorden.'' Variationerna är så stora, att någon fullständig redovisning av dem inte kan köpet stadfästes. I Kålland förekom det 1685 en märklig språklig blandning av traditionellt ' Först genom kungligt brev till hovrätterna 1701 stadgades om förande av lagfartsprotokoll {Sjögren 1908 s 553—554). Den »tankebok» för hela riket som föreskrevs 1598 {Schmedeman s 114— 115) var en helt orealistisk idé som aldrig har förverkligats. ^ Kålland 1685 HT § 22. ^ Noteras bör också, att man i domboken från Njurunda kan spåra »halvlegala lagfarter», dvs transaktioner som inte lagfarits enligt lagens bud, men som uppfyller vissa formkrav och därför av domstolen räknas som giltiga. Det tydligaste exemplet finns i Njurunda 1619:11, där en köpsedel »under pastoris herr Peders signet» döms gill. 1 Njurunda 1674:4 menar innehavaren av jord att »köpeskrifter» på en transaktion som »med vin och vittnen är under bekräftat» »nog vara för ett fastebrev», vilket rätten gocftar. Se även Njurunda 1640:15 och 1662:13. Om liknande förhallanden i 1800-talets Västergötland se Winberg 1981 s 284.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=