212 Det är svårt att ange några klara tidsgränser eller brytningspunkter för individualiseringsprocessen: kanske redan vissa bestämmelser i några landskapslagar kan ses somett försök att göra »börden» behändigare, och de allra sista resterna avskaffades inte förrän 1863. Att döma av de föregående studierna tycks dock 1600- och 1700-talen ha varit avgörande. Tankar sombetonar värdet av fri jordhandel och slår vakt omden individuella äganderätten blir allt starkare. Bördsrätten beskärs, grogrunden för avlägsna släktingars anspråk på jord en förfadereller moder innehaft för länge sedan röjs undan, och de feodala begränsningarna i jordägandet försvinner. I detta perspektiv får Per Nyströms diskussion omåret 1680 i svensk historia ett förnyat intresse. Dess värde ligger då främst i de frågor den ställer om det svenska samhällets karaktär, och i fingervisningen om att viktiga förändringar ägde rum betydligt tidigare än vad man vanligen förmodat. Och här kan man anknyta till Eva Österbergs påpekande, att övergångsperioden då ett eventuellt existerande, traditionellt bondesamhälle i Sverige upplöstes bör sökas längre bakåt i tiden än under 1700- och 1800-talen.^^ Resultaten av studierna här pekar i samma riktning; redan under 1600-talet är diskussionen om släktskap och jordegendomsbegrepp så omfattande att den indikerar att något viktigt skett i grundläggande socialekonomiska förhållanden.^"* Vad saken ytterst rör sig om är en förv^andling i synen på jorden: från uppfattningen omjorden som en livsbetingelse, som inte bör vara föremål för handel och spekulation och sommänniskorna kan göra anspråk på i kraft av blodsband, av sin härstamning från en tidigare innehavare, till uppfattningen omjorden som en producent av varor som säljs på en marknad, och så småningom som en vara i sig själv.Här finns det en växelverkan. Omjordens förmåga att producera ett överskott för avsalu bidrar till att förvandla den till en vara och att driva fram en ökad säkerhet för besittaren, så underlättar också den ökade säkerheten i jordbesittningen produktiva investeringar, som i sin tur ökar förmågan att producera överskott. På det viset kan jordägandets individualisering ses som en av förutsättningarna för den agrara revolutionen. ’’ Paradoxalt nog går den tankemässiga frigörelsen från det kognatiska linjesystemet inte bara den »liberala vägen», utan även via de adliga försöken att införa ett patrilineärt system, något som i ett övergångsskede krävde att innehavaren fick ökad dispositionsfrihet. Per Brahe beklagade t ex vid en tvist 1661 ominrättandet av fideikommiss, att man i Sverige var så bunden i dispositionen av sitt gods. De praktiska resultaten var dock små; begränsningarna i förfoganderätten över arvejord avskaffades slutligen först vid 1800-talets mitt. Österberg 1982 s 54. Detta innebär också att det mesta av de senaste årens historisk-demografiska forskning, som fr a gäller 1800-talet och sent 1700-tal, saknar relevans för frågan omdateringen av »brvtpunkten». Vad som sägs här bör mte uppfattas som en idyllisermg av »den gamla goda tiden» — de kollektivistiska inslag i jordegendomssystemet som kan iakttas i domböckerna frän 1500-, 1600- och 1700-talen kan knappast förknippas med positiva företeelser som gemenskap eller solidaritet, utan snarare med negativa som manipulationer eller rent av utpressning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=