211 Den bilaterala släktskapen hade, när det gällde jordegendom, en starkt lineär aspekt. Jorden »hörde till» avkomlingarna av en förfader- eller moder, som en gång innehaft den. Den aktuelle besittaren kunde inte utan vidare sälja eller ge bort den från den grupp, som ättlingarna utgjorde. Härstamning från en viss förfader- eller moder spelade en viktig roll vid jordtvister, och en innehavares möjlighet att genom hävd (preskription) försvara sig mot anspråk var små. Allt detta gav, tillsammans med det systemav lösningsrätter somkronan och de feodala räntemottagarna tillförsäkrade sig under senmedeltid, 1500- och 1600-tal, upphov till ytterst otrygga besittningsförhållanden. Den kvantitativa vikten av släktgruppens anspråk skall kanske inte övervärderas; förmodligen miste många fler 1600-talsbönder jord på grund av obetalda skatter än därför att tidigare innehavares ättlingar klandrade. Det är emellertid inte de socialstatistiska förhållandena som intresserar här, utan det jordegendoms- och släktskapsbegrepp som kan härledas ur domböckernas notiser. Här sker en klar individualisering under loppet av några århundraden. Det tycks ha rört sig om en långdragen process, ibland avbruten av rörelser i motsatt riktning. Förmodligen har handel med jord förekommit under många århundraden. På en runsten i Ångarns socken i Uppland omtalar exempelvis en Torsten att han »köpte denna by och avlade /förvärvade/ öster ut i Gårdarike».’* Det finns all anledning att anta, att sådana här köp länge sågs med ogillande av den stora massan av bönder. I Dalalagen finns en målande skildring av den ovilja som drabbar en man som säljer sin ärvda jord. Enligt lagens konkreta fallbeskrivning yttrar bördemännen: »Du har gjort orätt, har sålt vår bördsjord».’^ Nu ger lagen regler för hur sådana här tvister skall lösas, men förmodligen appellerade de citerade orden till en allmän uppfattning. Kanske resonerade de svenska medeltidsbönderna på samma sätt sominvånarna på den lilla svenskön Runö utanför den baltiska kusten, som 1627 förklarade att de »av urminnes tid ärvt» sin jord »efter sina föräldrar och släkt till 5 och 6 led. Men ingen haver någon tid någon jord sålt el:r köpt, utan säga äpple och päron må säljas, men icke jord».^° Dock förekom naturligtvis jordhandel under svensk medeltid, något som de bevarade diplomen ger klart besked om. Till och med rätten att bördstala tycks tidigt ha förvandlats till en handelsvara, som vissa fall av »vängåva» visar.Att mäta omfattningen av jordhandeln under olika perioder är uteslutet, och det är främst dess följder på det juridiska och idémässiga planet som skall diskuteras. U 209. ” DL BB 1. Klein 1924 s 409 (tidi^.ire citerat i Hajsträrn 1970 s 28). Runöbönderna menade att de innehade jorden »efter svensk rätt» och hänvisade till ett brev från biskopen av Kurland 1341, som tillförsäkrade dem detta (»datt se scholen ere goder nach Schwedischen rechte besitten», Klein 1924 s 410). Samma starkt negativa inställning till tanken på jordhandel fanns fö hos Amharabönderna, se Hoben 1973 s 230. '' Se ovan kapitel 5, avsnittet »Vängåvan».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=