210 gon anledning att tänka sig att historiens förlopp är linjärt eller att det finns en enda, nödvändig utvecklingsgång. Men pendeln förefaller vara på väg alltför långt åt andra hållet. De föregående studierna kan uppfattas somett försök att lägga framen »tredje ståndpunkt», att staka ut en väg mellan de ovan skisserade uppfattningarna. Å ena sidan är det klart, att nordvästra Europa och vissa andra områden av världen, däribland Japan, har utmärkts av ett bilateralt släktskapssystem, som givit en mer flexibel samhällsstruktur än de unilineära. Individen tillhör alltid flera släkter och har fler möjligheter öppna; han eller hon kan i viss utsträckning välja grupp eller grupper. Bilaterala samhällen blir därigenommer »individualistiska» än andra. Det kanske inte bara är en slump, att de enda delar av världen där en industrialiseringsprocess startat spontant har varit bilateralt organiserade (vilket naturligtvis inte får tolkas så, att detta är den enda eller viktigaste orsaken till den industriella revolutionen). Så till vida har den här skisserade uppfattningen en del gemensamt med Macfarlanes.^^ Å andra sidan har inte ett samhälle som det svenska - och förmodligen inte heller det engelska - varit oförändrat över tiden.Det kan inte råda någon tvekan om att det skett en »individualisering samhällsstrukturen. Även » av viktiga element i den svenska om de föregående studierna har ägnats jordägandet, kan inledningsvis ett par andra iakttagelser få belysa saken. I domböcker från tidigt 1600-tal är det ännu vanligt, att det träffas förlikning efter dråp, varvid den dödes »släkt» tar emot skadestånd. Ibland tycks också dråparens arvingar ha ekonomiska förpliktelser. Även om det här sannolikt rör sig om de närmaste anförv^anterna och inte om de mycket avlägsna släktingar som landskapslagarnas bötestaxor räknar upp, är det frågan om ett kollektivt ansvar som är främmande för vårt tänkande. Släktens utseende är kanske ungefär detsamma somidag, men åessfunktion är annorlunda. Också edgärdesmannainstitutionen, somär fullt livskraftig under 1600-talets första hälft, innebär ett »kollektivistiskt» tänkande: det är inte en anklagads skuld sombedöms av domstolen, utan det stöd (av sex eller tolv man) somhan kan mobilisera.'^ Systemet tycks försvinna under senare delen av 1600-talet och förbjuds 1695. Under 1500-talet och 1600-talets början kan man knappast tala omett individuellt »jordägande». Begreppet bör i stället ersättas av det dubbeltydiga »börd». Macfarlane gör visserligen gällande att England varit unikt, men vad han möjligen bevisar är att landet skilde sig från en modell, baserad på det östeuropeiska bondesamhället, något som inte är särskilt överraskande. Den intressantare frågan om England skilde sig från andra länder i nordvästra Europa ställer Macfarlane inte. Även en läsare som inte är specialist på engelsk rätts- eller socialhistoria frapperas av vad som inte finns med i Macfarlanes skildring av det engelska samhällets, och då speciellt ägandets, historia. Ingenting nämns exempelvis om »enclosures», inte heller om avskaffandet av »militarv tenures» (dvs feodala villkor för jordinnehav) under Cromwells tid. Beträffande dråpsböter, se kapitel 5 n 18. I Sörrnlands 142 (1599) är det den misstänktes »kvnne», dvs släkt, som går ed.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=