209 Inte sällan ingår föreställningen som en del i en utvecklingsteori, enligt vilken alla folk — med de västeuropeiska i täten — genomgår en bestämd och nödvändig serie av stadier. Det stora brottet, somskedde någon gång under de senaste två-, tre- eller fyrahundra åren, identifieras med övergången från det näst sista till det sista stadiet. Detta är en dominerande tradition i modernt västerländskt tänkande. Det finns emellertid en motsatt uppfattning, enligt vilken de elementära partiklarna i samhället - familj, hushåll, släkt - liksom människornas känsloliv och passioner varit oförändrade genomhistoriens gång, trots alla revolutioner på det tekniska, ekonomiska eller politiska planet. Under senare år tycks uppfattningen ha vunnit ökad utbredning. Modern historisk-demografisk forskning har t ex visat, att »storfamiljer» varit sällsynta i västerlandet så långt tillbaka det är möjligt att undersöka saken statistiskt, och det säregna »västerländska giftermålsmönstret», med sena äktenskap och små familjer, anses ha gamla anor. Den mest uppmärksammade företrädaren för denna riktning är Alan Macfarlane, somi sin bok om»The origins of English individualism» hävdar att engelsmännen åtminstone från 1200-talet (och förmodligen ännu tidigare) varit likadana. De har hela tiden varit »våldsamma individualister», ekonomiskt rationella, marknadsorienterade, förvärvslystna och jag-centrerade i släktskap och socialt liv. 1200-talets England karakteriseras som »en kapitalistisk marknadsekonomi utan fabriker».Några lika extrema debattörer har inte framträtt på svensk botten, men det tycks i den modernaste litteraturen finnas vissa tendenser att tillskriva nordbor och svenskar samma egenheter som engelsmännen. Det gäller exempelvis betonandet av sega traditioner, av kontinuiteten hos de grundläggande enheterna och av släktens betydelse även i dag.^"* De bägge uppfattningarna om samhällets långsiktiga utveckling kan lätt kopplas till den diskussion om »ättsamhället», som refererades i kapitel 2. Mot de traditionella utvecklings- eller stadieteorierna svarar den under 1800-talet etablerade synen på det patrilineära ättsamhället, medan teorierna omhistorisk kontinuitet motsvaras av uppfattningen att »ätten» såg ungefär likadan ut som dagens släkt. Utan tvekan ligger det mycket i kritiken av de starkt schematiska motsatspar som ofta figurerar i debatten eller av föråldrade stadieteorier. Det finns inte nåEller, hos marxister, från det näst näst sista till det näst sista stadiet. Macfarlane 1978 s 163, 196. ’■* Se t ex Gaunt 1983, som skriver att »sega traditioner . . . ligger bakom familjelivet» (s 9), att »djupa känslor funnits hela tiden» (s 51), att »ömma band . . . alltid varit starka mellan föräldrar och deras avkomma» (s 108, direkt polemik mot t ex Aries och Ambjörnsson). Han kritiserar teorin om »familjens funktionsförlust» (s 287) och anser att släkten fortfarande har mycket stor betydelse (s 267, 313: »Att lita till familjen och släkten när man har problemär en strategi somhar funnits under läng tid»). Se också s 282: »Inom strukturer finns det olika rörelser som går upp och ner utan att strukturerna på något allvarligt sätt blir rubbade». Annorlunda dock pä s 137: »Pengar kan förändra vilken könsrollsfördelning som belst». 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=