206 Till stora delar kan Sveriges historia under många århundraden beskrivas som en kamp mellan böndernas strävan att behålla avkastningen av sina jordbruk och kronans och adelns önskan att tillägna sig det agrara överskottet. Under ungefär ett århundrade från omkring 1540 pressades bönderna tillbaka. Skatterna höjdes starkt, och alltfler hemman överfördes till adeln. Ur böndernas synpunkt var detta en ond cirkel: ju större andel av jordräntorna somkronan avhände sig, desto mer måste tas ut från de återstående skatte- och kronohemmanen.'" Men eftersom bönderna var personligen fria och kunde flytta mellan gårdarna, bör en grov överensstämmelse ha rått i belastningen på de olika jordnaturerna. Kronans skattehöjningar banade vägen för räntehöjningar på frälsejorden, och en ökad andel frälsejord ledde till skattehöjningar. Strax efter 1650 avstannade sannolikt denna feodala kniptångsoffensiv, och från 1680 återfördes stora delar av frälsejorden till krono eller skatte. Skatterna sänktes dock inte, och 1600-talets sista decennier utgör kanske lågvattensmärket för den svenska bondeklassens levnadsnivå. Men skatterna fixerades, och detta var en viktig förutsättning för den kommande utvecklingen. Så småningom började böndernas motoffensiv. Likt en gerillaarmé opererade de på fiendens territorium: de nyodlade och behöll den ökade produktionen för egen del. De flyttade framsina frontlinjer: de köpte kronohemman till skatte, de förvärvade skatterätter av frälsehemman och efterhand fulla äganderätten till frälsejord. Deras politiska inflytande växte; 1789 fick ståndet för första gången utdelning av detta. Kulmen nåddes efter representationsreformen 1866, då lantmannapartiet styrde i andra kammaren. Vad var det då somdjupast sett låg bakom denna bondeexpansion? Generellt gäller, att jordbruk sällan ger stordriftsfördelar. Även i utvecklade kapitalistiska länder, där industrin är högt koncentrerad, är familjejordbruket den dominerande agrara produktionsenheten. Det medelstora, på familjens arbetskraft baserade jordbruket har fått förutsägelser om en koncentration att slå fel. Det har visat sig framgångsrikt bemästra de speciella krav som den agrara produktionsprocessen ställer. 1600- och 1700-talens jordbruk var i ännu högre grad utlämnat åt naturens nycker. Kapitalinsatsen var mindre; med större enheter följde inte förändrad teknik (naturligtvis över en viss minimigräns, sombör ha gått vid en plog med tillräckligt antal dragare). Tvärtom tillkom i storjordbruket betungande övervaknings- och administrationskostnader.’^ Familjejordbrukets smidigare arbetsorganisation motverkades sannolikt inte av någon lägre teknisk standard; bönderna tycks ha varit förmögna till stora tekniska förbättringar, och åtminstone under 1700-talet synes de ha hållit jämna steg med adelsmän och ståndspersoner i fråga om agrara förändringar.''’ Dessa produktionsmässiga förBeskrivningen är något förenklad; det statsfinansiella läget gjorde att inte heller frälsejorden kunde klara sig utan viss beskattning. En likartad framställning finns i S A Nilsson 1977 s 160-163. Se också ovan kapitel 1 n 23 och kapitel 6, avsnittet »Bönder och herrar». Magnusson 1980 s 13, U Jonsson 1980 s 161-172. Omböndernas tekniska framsteg i Skaraborgs län se Gadd 1983 s 44^5, särskilt n 44, s 177-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=