204 Vad säger då resultaten av de föregående undersökningarna om Nyströms tes? Syftade det karolinska enväldets män bl a till att förvandla jorden till en handelsvara? I lagkommissionen förekom klara, närmast programmatiska uttalanden om värdet av en fri jordhandel, uttalanden som man nästan är benägen att kalla liberala. Det var i synnerhet Lindskiöld somstod för dessa. Men sådana tankar var inte alldeles nya för 1680-talet. I en debatt i rådet 1642 om sättet att bestämma bördeskillingen förklarades, att då man fick sälja sina varor för så högt pris man kunde, var det oskäligt att statuera ett visst pris på jord — onekligen ett uttryck för ett »marknadsorienterat» tänkande. Överhuvud bör man nog starkare än vad som hittills gjorts i forskningen framhäva marknadshushållningens höga utvecklingsgrad redan under 1600-talet. Handeln med bl a jordbruksprodukter tycks ha varit omfattande, naturaskatter avlöstes ofta med pengar, och en viss regional arbetsfördelning tycks ha funnits. Detta är en omständighet, somtalar för att Nyströms tes kan vara rimlig— en omfattande handel bör ha påverkat tänkandet, både till ett accepterande av och ett motstånd mot utvecklingen, och den kan ha satt sina spår i lagstiftning och rättskipning. Det finns också under det karolinska enväldet strävanden att förbättra jordinnehavarens säkerhet. Man kan här nämna resolutionen omtjugo års preskriptionstid 1680 (somdock var en upprepning av 1629 års) och de förkortade fristerna för klander vid arv i lagkommissionens olika förslag till ärvdabalk. Man kan även peka på segern för marknadsprislinjen vid bördslösen i Svea hovrätts praxis i början av 1680-talet och i lagkommissionens diskussioner i slutet av årtiondet. Däremot är inte 1720 års bördsrättsförordning ett direkt uttryck för det karolinska enväldet; möjligen skulle man kunna säga att den bygger på lagkommissionens tidigare arbete. Men det finns också under enväldet en rad åtgärder, sominte kan ses somresultatet av något slags »borgerligt» tänkande utan snarare är betingade av omsorg omstatsinkomsterna och utgör led i den finansiella återuppbyggnaden. Hit hör reduktionen av gods, som adelsmän köpt eller fått i pant av kronan, och somdärigenomblivit frälsejord. Indragningen av dessa motiverades med att innehavarna sades ha fått oskäligt hög avkastning på sitt investerade kapital.^ Enväldets intresse ledde alltså här till att föreställningarna om »rätt» avkastning stärktes.® Detta var knappast något som låg i fordringsägares intresse; tvärtom anses åtgärden mer än någon annan ha fördärvat kronans kredit. den nya maktfaktorn var penningförmögenheten och ämbetsmännen. När man läser uppsatsen bör man ha i minnet att det rör sig omett föredrag, hållet inför icke-historiker, och att därför utförligare belägg för tesen saknas. Bland argumenten märks 1684 ärs resolution omvärdering av utmätt gods, som sägs ha varit riktad mot aristokratin och ha preciserat »förlagskapitalets och fordringsägarens» ställning (s 277). ’’ Se härom Lindqvist 1956. * Se intresseplakatet 1687 (Schmedeman s 1187—1189), som innehåller ett generellt räntetak på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=