201 bönder, somförvärvar frälsejord, desto fler får intresse av att slå vakt omdenna egendom. Tidigare hade adeln oftast stått ensam mot de ofrälse vid privilegiestriderna, men 1812 är det i stället bönderna somisoleras från de övriga stånden, när grundskattefrågan kommer på tal. Bondeståndet är medvetet omden hotande intressekonflikten; i en rad debatter ända från 1809 framhålls motsättningarna mellan bönder somäger frälsejord och andra bönder, men till sist släpps frälsejordägare in i ståndet 1845. Bakom den nya adliga linjen behöver man inte nödvändigtvis söka krassa egoistiska motiv. För många adelsmän kändes det säkert som en lättnad att slippa försvara ståndsprivilegier, som rimmade illa med »närvarande tidevarvs tänkesätt». Samtidigt som ridderskapet och adeln 1809 avsade sig säterimonopolet och tog på sig mantalspengar och bevillning, avstod man från den rätt att panta ut fordringar hos frälsebönderna utan föregående juridisk prövning, som 1723 års privilegier medgav - dvs en form av feodal rättskipning. Beteendet kontrasterade slående mot strävandena efter en gårdsrätt nittio år tidigare, och det medförde inga ekonomiska vinster för adeln. Det somintresserar här är hur en ny doktrin slår igenom, inte motiven hos enskilda aktörer. Med tiden blir hotet från 1789 och 1809 allt avlägsnare och privilegiefrågan förvandlas till en debatt omgrundskatternas avlösning. Några i grunden nya argument tillkommer inte efter 1809.’^’ Den slutliga lösningen blir att grundskatterna 1892 ersätts av allmänna inkomst- och förmögenhetsskatter. Men då är det en helt annan epok, och det är inte längre frälsejordägarna, som får svara för huvuddelen av kostnaderna. 170 170 Om debatterna i denna fråga se S Carlsson 1973 s 281-289. Hultqvist 1955 s 270-294.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=