200 Restriktionerna i adelsmannens dispositionsfrihet kunde självfallet vara en belastning. Det spänningsfyllda förhållandet individuell rörelsefrihet — skyldighet mot staten och ståndet ledde till svåra juridiska avgöranden under 1700-talet. I praktiken kunde inte restriktionerna upprätthållas. Somtidigare forskning visat, såldes frälsejord i ökande utsträckning till ofrälse, tomtill bönder, och genomfrälseskatteköp förvärvade också bönder den väsentliga äganderätten till ytterligare frälsejord. Den feodala doktrinen försvårade ett effektivare utnyttjande av frälsejorden. En av de lösningar, som framfördes i den livliga jordbruksdebatten från 1700talets mitt var en övergång till ett nytt brukningsssystem, liknande det engelska med kapitalistiska arrendatorer. Men den feodala doktrinen stred mot ett modernt arrendeförhållande. Den principiellt underordnade landbon kunde inte utan vidare förvandlas till en »tenant» av engelskt snitt eller till fysiokraternas »rika förpaktare», som drev stora arrendejordbruk med anställda lönearbetare. Mot slutet av 1700-talet är den feodala doktrinen undergrävd på alla plan. Den har förlorat all trovärdighet genom de ofrälses, inklusive böndernas, förvärv av frälsejord. Den hindrar frälsejordägarna att utnyttja sin egendom effektivt. Den hindrar däremot inte bönderna från att ställa krav på skattefrihetens upphävande. Från 1789 sker en adlig omorientering. Återstoden av det adliga jordmonopolet avskaffas 1809 på adelns eget initiativ och utan nämnvärt internt motstånd. Därmed upphör frälsefriheten att vara ett ståndsprivilegium. Den nya linjen har stora fördelar för frälsejordägarna, som fortfarande till största delen är adliga.Den ger jordägarna full dispositionsfrihet över sin egendom. Konflikten individ - kollektiv upplöses. Ideologiska hinder för en omläggning av jordbruksdriften försvinner. Men fr a möjliggör den ett effektivt försvar av det reella privilegiet — skattefriheten på frälsejorden. Redan 1789 hade skattefriheten satts ifråga men förenings- och säkerhetsakten, som tillförsäkrade bönderna stora vinster tjänade samtidigt som ett skydd för frälsefriheten. Det nya adliga försvaret tycks ha börjat utformas redan 1789 och det ansluter väl till den allmänna europeiska idéutvecklingen. Frälsefriheten skyddas inte längre av ståndsprivilegier utan den är en egendomsomförvärvats, en vara som går att sälja och köpa.*^^ Ett upphävande av frälsejordens skattefrihet är ett angrepp på äganderätten. I början kompletteras försvaret av hot mot böndernas skattejord. Men med tiden blir det onödigt. Ju fler ofrälse, inklusive 168 S Carlsson 1973 s 157. Själva tanken på skattefriheten som en egendom var inte särskilt märklig utan måste ha legat nära till hands. Redan 1720 års bördsrättsförordning behandlade frälseräntan—sommotsvarade värdet av skatten på de övriga jordnaturerna- som en formav fast egendom, somkunde bli föremål för bördsrätt. Allmänna frälsehemman skulle vid lån ur banken värderas efter det kapitaliserade värdet av uppburna räntor {Modée s 4573). 1784 förklarade en svensk kritiker av fysiokratismen att denna läras enhetsskatt på jordägarnas inkomster skulle drabba frälsejordägarna, somlöst in jorden i värde efter privilegierna och ofta betalade halva rena avkastningen eller mer åt kreditorer eller utlösta medarvingar {Herlitz 1974 b s 118).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=