199 bondeståndet och hänsköts till ett särskilt utskott. Bonderepresentanterna reserverade sig mot utskottets betänkande. De tre andra ståndens representanter hade nämligen beslutat föreslå, att skatteköpen skulle inställas, till dess en allmän skattläggning hunnit ske.’^^ Varningen till bönderna var tydlig. Sammanfattning: från 1719 till 1809 En av de adelsmän sommed stöd av 1719 års adelsprivilegier försökte återvinna frälsejord i ofrälse hand var Lars Gyllenhaal. Vid 1800 års riksdag hörde hans sonson till de riddarhusledamöter, som ville upphäva adelns ensamrätt att äga ypperligt frälse. De bägge händelserna markerar en grundläggande förändring i synen på frälsejorden och dess skattefrihet. En gång i tiden kunde frälsefriheten motiveras av rusttjänsten, men sambandet började lösas upp redan under 1500-talet, och efterhand kom rusttjänsten att förlora all praktisk betydelse. I stället utvecklades en »feodal doktrin», enligt vilken frälsefriheten var både en belöning och en förutsättning för högre statstjänst. Adelns uppgift var att förse staten med lämpligt uppfostrade och utbildade ämbetsmän och officerare. Frälsejorden var garanten för detta. Doktrinen tycks ursprungligen ha kommit från den högsta statsledningen — exempelvis utlade Axel Oxenstierna den — men den accepterades av adeln. Med frälsefriheten — dvs rätten att åtnjuta överskottet av en tredjedel av Sveriges jord — följde inte bara en allmän tjänstskyldighet, utan även restriktioner i adelsmannens dispositionsfrihet över sin jord. Frälsefriheten skulle i princip svara mot en viss ståndstillhörighet; jorden kunde inte få ägas av vem somhelst. En fri jordmarknad var oförenlig med doktrinen. Gränsen för den privilegierade gruppen kunde dras olika; i vissa fall vidgas adeln till en allmän ståndspersonskategori. Däremot var bönderna klart uteslutna från rätten att äga frälsejord. Man kan inte »vara både herre och bonde på en gång», som en sen förespråkare för den feodala doktrinen uttryckte saken. 166 Thomson /92J s 354. Se ovan n 16; 5 Carlsson 1973 s 315. Den feodala doktrinen uttrycktes klart av den danske amiralen Herluf Trolle inför slaget vid Oland 1565: »Varför bär vi gyllene kedjor och har jordagods och vill vara högre aktade än andra? Därför att när vår herre och konung, land och rike behöver det, då skall vi avvärja rikets fiender och med all makt och förmåga beskydda och beskärma vårt fädernerike» (Fenger—Ladewig Petersen 1983 s 8). Någon systematisk jåmförelse med danska förhållanden har inte varit möjlig att göra, men man kan konstatera att före 1660 var den feodala doktrinen fullt genomförd i Danmark (adlig ensamrätt till frälsejord och högre ämbeten, skattefrihet på frälsejorden). Efter adelsväldets fall 1660 raseras allt detta, och frälsejorden släpps fri (s 139), samtidigt som den börjar beskattas. Måhända var detta ett avskräckande exempel för den svenska adeln. — Fenger framhåller, att ensamrätten till frälsejord var »ett för adeln tvivelaktigt privilegium», eftersom den skadade adelns kredit (s 11). 166
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=