198 grundskatterna på jorden var att förgripa sig på äganderätten. Det var konfiskering av ett ränteavkastande kapital. En talare frågade, om bondeståndet verkligen ville »göra ingrepp i det heliga ordet Mitt och Ditt, allmän säkerhet, egendomsrätt». I den nya doktrinen ingick att skilja mellan fasta grundskatter och tillfälliga bevillmngar. De senare kunde inte förutses och hade inte räknats in i egendomarnas pris. Denna distinktion hade gjorts redan i det memorial, där Mannerheim föreslog avsägelse av säterimonopolet. Han begärde där, att frälsejorden skulle åta sig samma bevillning som annan jord. Med denna doktrin kunde man vädja till andra egendomsägare. Man vädjade speciellt till de bönder, som förvärvat frälsejord — en fara som Oxelberg och Hyckert var klart medvetna om. Och man vädjade till egendomsägare i gemen. Frälserättigheterna var »införlivade i själva förmögenheten» och utgjorde »en del av de medborgerliga förmåner, för vilka var och en äger att anropa lagens och samhällets beskydd». Men doktrinen kunde också användas som ett hot. Om nu äganderätten angreps, kunde det få vådliga konsekvenser för bönderna själva. Det fanns mer jord än frälsejorden som var skattefri. I många decennier hade skattebönderna kunnat nyodla utan någon förhöjning av räntan och bönderna ägde följaktligen mängder av skattefri jord. En grundskatteutjämning borde gälla all jord och innefatta en allmän jordrevning.'^' Vidare hade kronobönderna kunnat skatteköpa sin jord för en billig penning. Konsekvensen av en skatteutjämning borde bli en återgång av skatteköpen.'^^ De mest radikala följderna av doktrinen drogs av bl a Silverstolpe och Jacob de la Gardie, somförklarade att ståndsprivilegierna numera var överflödiga och kunde slopas.Det var inte längre privilegierna, som skyddade frälsefriheten utan den allmänna äganderätten. Liberalerna på riddarhuset motsatte sig inte under alla omständigheter en förändring av skattesystemet. En man som Jacob Cederström, en av hjärnorna bakom statskuppen i mars, såg en fara i att oviljan mot adeln skulle komma att vändas mot de »privilegierade egendomsherrarna», vilket till sist skulle kunna leda till ingrepp i äganderätten. Denna fara kunde förebyggas genom en grundskatteutjämning, som innefattade en kompensation åt ägarna av frälsejorden.'^"* Frågan omjordens beskattning löstes inte 1809-1810, utan skulle komma att bli 1800-talets stora riksdagsfråga. Vid 1812 års riksdag väcktes den åter av RAP 1809:1 s 776 (E C Uggla). Thomson 1923 s 208 (G A Silfverstolpe). Thomson 1923 s 210 (A G Mörner). Se t ex Thomson 1923 s 198. Se t ex Thomson 1923 s 204-05. Thomson 1923 s 285, 314-15. Thomson 1923 s 321. Cederströms uppfattning var således ungefär densamma som von Asps tjugo år tidigare (se n 147). 158 160 IfeC
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=