197 kast skriver han, att alla undersåtar bör ha rätt att besitta »all slags jord i riket».'^^ Det gällde enligt von Engeström att se till »att personliga säkerheten och egendomsrätten måtte bevaras och försvaras ... I följe av föregående bibehållas även de nuvarande särskilda naturer av jord, så att säteri och frälse . . . njuta de nu ägande förmåner och rättigheter oförryckta till trygghet för samma jords innehavare och deras kreditorer».’^^ Inför riksdagen i Gävle i början av 1792 uppgavs det, att kretsar inomadeln planerade att avsäga sig sina privilegier. Bl a skall Pechlin ha propagerat för detta.'^'’ Ingenting hände på riksdagen; först åtta år senare materialiserades planerna. Intressant nog ryktades det samtidigt också att Gustav III ämnade beskatta säterierna.*'’^ Omkungen hade några sådana tankar, lät han dem dock inte komma till verkställighet. Något höll på att hända inomadeln. En handskriven uppsats av en okänd författare, härstammande från hösten 1790, drar klara politiska slutsatser: kungen hade genomatt utnyttja konflikten mellan adel och ofrälse kunnat skaffa sig »ett olagligt välde». Men i själva verket hade »adeln, somär boende på landet . . . till alla delar lika intresse med oss andra lantmän». Skillnaden i jordnatur var inte längre ståndsskillnad, eftersom frälsejord nu ägdes av ofrälse, tomav bönder. Frälsets förmåner framför övrig jord var inköpta till ett högre pris. Omfrälsejorden drabbades, skulle turen snart komma till skattejorden. Uppsatsförfattaren utbrast: »Låt oss, lantmän och jordbrukare, förena oss att upprätthålla svenska folkets urgamla frihet, varuppå den personliga, så väl som egendomsrätten sig grundar, enligt med landets lag.» *^^ Här finns embryot till den adliga argumentering, som med tröttande enformighet utvecklas 1809-10.'^'' Huvudförsvaret var skyddet av äganderättens helgd. Frälsejorden var inte längre något adligt monopol och konflikten gällde därför inte några adelsprivilegier. Grundskatterna på skatte- och kronojorden hade förvandlats till en stående börda, som var möjlig att beräkna på förhand och som motsvarade räntan på ett amorteringsfritt lån. I analogi härmed var skattefriheten på frälsejord något som en köpare tagit med i beräkningen. Frälsejordens skattefrihet var således en egendom, som förvärvats. Att utjämna Höjer 1911 bihang s 26. Stavenow 1908 s 138. Kursiveringar slopade. Larsson 1959 s 113, 113—116. Bl a cirkulerade i adliga oppositionskretsar under riksdagen en plan, som innefattade avsägandet av »prerogativer, med villkor att varje egendoms natur bibehålls, att koppskatten /mantalspengarna/ blir lika överallt, och att alla i bevillningen taga en proportionerad del» {Hemliga handlingar s 248). Likheten med adelns linje 1809 är sl.ående (se netlan). Se härom Thomson 1923 s 1 16. »Afskrift af ett bref, innehållande en landtmans tankar 1790», De la Gardieska samlingen, historiska handlingar, Gustaf III, enskildas reflexioner och betänkanden öfver allmänna ärenden. I.UB. Skriften refereras utförligt i Thomson 1923 s 118—19. Som framgår av citatet påstår sig författaren vara ofrälse, men hela skriften är ett försvar av adeln emot de ofrälses anklagelser. Se referaten i Thomson 1923 s 196-333.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=