196 Enligt en handskrift, daterad mars 1790, borde adeln jämka en och annan förmån som är förhatlig och tryckande för andra men utan synnerlig förmån för innehavaren. Författaren varnade för bitterheten över »företrädesrättigheter, dem ofrälset utropar för betydligare än de äro, och adeln, på ett i min tanka barnsligt sätt, söker förvara i hela deras mestadels imaginära vidd». Adeln kallades privilegierad »genomden medfödda rättigheten att besitta säterier, somdagligen gå allt mera och mera utur deras händer, och på denna grund fortfarade att hatas och avundas». Hela »destruktionsverket» — vilket sannolikt syftar på konflikten somkulminerade vid 1789 års riksdag - »är byggt på denna grunden». I vad mån denna handskrift haft någon spridning är oklart, men det finns ett påstående av stort intresse i den: författaren uppger nämligen att han »predikade denna lära» före och under riksdagen 1789 för »några somkunnat sätta ämnet å bane. De vederläde ej saken, men ansågo det för tidigt». Författaren skrev vidare att adelns uppförande vid riksdagen var »manligt, exemplariskt, och i alla avseenden hedrande», men att det misskändes av allmänheten blott »för den ovan anförda frälse- och ofrälsefrågans skull». Omorienteringen märks klart hos en av de konservativa debattörerna från 1789,Jacob kast visar hans syn åren 1789—92. 1723 års adelsprivilegier, skriver han någon gång efter 1789 års riksdag, borde inte försvaras »uti annat än vad det reella angår, näml. säteri- och frälserättigheterna såsomjordens natur».I ett annat utschyr från 1771, som refererades ovan (n 96) och som tillskrivits honom eller någon av hans meningsfränder. I ett brev från april 1789 avfärdades privilegieutjämningen med att dess innebörd och verkan var ringa, och 1790 skrev han att striden omprivilegierna var löjlig både »hos dem, somdäröver klaga, som hos dem, det fägnar . . . Jag har alltid trott, att ordet privilegier är en chimere, även adelns». Förmögenheten är i alla tider det som ger företräde i samhället (Kjellin 1952 s 355). »Afskrift af ett Bref till en wän somflere år vistats på en aflägsen ort». F 646 a. UUB. — Delar av skriften tidigare citerade av Karlbom1964 s 93 under kapitelrubriken »Kungamördarnas författningspolitiska planer 1790—1792». Emellertid härrör den sannolikt från P Ovon Asp, presidentsekreterare och utrikespolitisk rådgivare åt Gustav III. Detta antyds redan av en senare anteckning på manuskriptet, och jämförelser (inklusive handstilsjämförelser) med andra alster av von Asp talar för attribueringen. Det är känt att von Asp under tiden före 1789 års riksdag verkade för en försoning mellan kungen och adelsoppositionen. Han utarbetade ett eget alternativ till förenings- och säkerhetsakten, somtill skillnad från den officiella gav ofrälse rätt att äga även säterier (tryckt i Stavenow 1919 s 40-59, se särskilt s 52). I en skrift ningen på riddarhuset 17/2 1789 förklarade han att »ingenting är i sin natur obilligare än ärftliga privilegier», vilka borde betraktas som »förbrytelse emot samhället» (Kurs. i orig. Gustavianska samlingen F 438, nr 98. UUB). I de båda senaste nämnda skrifterna förklarar von Asp att det vore önskvärt att skillnaden mellan jordnaturerna upphävdes, men att detta vore obilligt mot innehavare av frälsejord, som tillhandlat sig den »så mycket dyrare» pga den lägre beskattningen; »ändringen måste ske efter hand och med billig jämkning». I sin principiella plädering för skatteutjämning skilde sig von Asp klart från den senare adliga huvudlinjen, men hans påpekande om orättvisan mot dem som köpt frälsejord dyrt komatt anammas av adeln. — von Asps skrifter var förmodligen inte allmänt kända, men hans påstående att han redan före 1789 års riksdag sökt förmå vissa personer, sannolikt ledarna för adeln, att »jämka» privilegierna är av stort intresse. Stavenow 1908 s 132. Beträffande dateringen av utkasten se senast Karlbom 1964 s 94. 150 Engeström, kungamördarnas författningsexpert. Ett antal ut- von 150 Asp lämnade till kungen kort efter sammanstöt- som von
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=