195 punkten togs upp av andra talare. Per Oxelberg förklarade, att bönderna önskade skatteutjämning. Däremot hade man »aldrig begärt, aldrig önskat eftergiften av säterifriheten, ty i vars hand ett säteri än kunde finnas, bibehåller det dock alltid sin skattfria natur och varken staten eller den stora mängden av bondeståndet, som icke har råd att köpa säterier kunde vid en sådan eftergift hava någon vinst att förvänta».''*^ Anders Hyckert menade, att adeln gjort en vinst genomsin avsågelse. Priset på ypperligt frälse skulle stiga, när kretsen av köpare vidgades. För bönderna ledde frisläppandet »till den menliga följd, att inom nästa riksdag, till äventyrs ett betydligt antal bönder hunnit förvärva sig säterier och dessa utgöra då i förening med ridderskapet och adeln ett parti, somstrider mot skattehemmansägarnas önskan om lika beskattning av jorden».*'*^ När säterimonopolets upphävande diskuterades i bondeståndet, hade redan frågan om en skatteutjämning mellan jordnaturerna väckts. Per Oxelberg hade redan i maj krävt förändringar av skattesystemet och bondeståndet antog regeringsformen med reservation för den paragraf, somgaranterade gällande privilegier. Ståndet antog ett memorial av Matts Persson, somkrävde ett principbeslut om utjämning av grundskatterna. Detta komatt diskuteras av adeln i juni och striden härom kom att sträcka sig över 1809—10 års riksdag. Hur bemötte adeln böndernas krav — samma krav som hade rests tjugo år tidigare men då aldrig kommit till allmän debatt? En talare, Christian Risselskiöld, avvek från de övriga. Hans argumentering liknade Douglas’ tjugo år tidigare. Man kan inte »vara både herre och bonde på en gång». Ståndspersonerna var pga uppfostran och andra sysslor hindrade att själva förrätta sitt jordbruk, deras hushållning var »vida mindre lönande än bondeståndets, somnu i flera år har tilltagit och ökat deras välmåga». Komståndspersoner att betungas av nya skatter, skulle de inte kunna »uppfostra sina barn till rikets framtida tjänst». »Statsläran har länge predikat, att ett rike, varest adeln och den upplystare klassen allt för mycket tryckes och inskränkes, skadas därutav ganska märkligen». Detta var en sista uttunnad rest av den feodala doktrinen. 148 Den nya doktrinen Det adliga huvudresonemanget var helt annorlunda. Det kan i tiden spåras ända till frihetstidens slut, då det troligen utlades av Anders Schönberg eller någon i kretsen runt honom. I perioden kring 1789 års riksdag börjar det spridas på sina håll.'^" BdP 1809:1 s 610. »Säterifriheten» syftar som framgår av sammanhanget på adelns ensamrätt till säterier. BdP 1809:1 s 598. RAP 1809:1 s 736—741. Ännu vid 1823 års riksdag kunde dock en talare framföra liknande argument (se Thomson 1923 s 399-400). Schönbergs reaktion efter 1789 års riksdag stämmer väl överens med tankegången i den bro148
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=