5 lärlingarna upphörde och nya ärftliga donationsformer tillkom, med början genom grev- och friherrskapen. Kronojord eller räntor av skattejord gavs under 1500-talets senare del bort till evärdelig ägo, men efterhand feodaliserades dessa donationsformer, och mottagaren förpliktades bl a att begära stadfästelse på donationen av ny regent och att hembjuda den till kronan före försäljning. Genom Norrköpings beslut 1604 blev detta den enda tillåtna donationsformen vid sidan av grev- och friherrskapen. Under 1600-talet fick donationerna en väldig omfattning. Dels donerades kronohemman, som därigenom blev rena frälsehemman, dels räntan av skattehemman, som därmed förvandlades till skattefrälse. Adelsmannen uppbar då kronans skatt, medan bonden var besittningsrätt, kallad »skatterätt» eller »bördsrätt». Donationernas stora omfattning ledde till en statsfinansiell kris, som så småningom resulterade i Karl XI ;s reduktion. För de svenska jordegendomsförhållandena var reduktionen en vändpunkt, vars betydelse är svår att överdriva. Skatten på krono- och skattehemman fixerades. Den våldsamma skattehöjning, som kännetecknat delar av 1500- och 1600-talen upphörde, och indelningsverkets »orubblighet» blev ett viktigt argument mot höjningar av jordens »grundskatter». I praktiken hade dessa blivit fasta, och skattefrihet på olika slag av nyodlingar garanterades under 1700-talets lopp. Bondeståndet var emellertid alltid oroligt på denna punkt under frihetstiden, och först 1789 fastslogs principen generellt.'^ Under Karl XI ;s regim bröts definitivt frälsejordens långvariga expansion. Det gick inte längre att förvandla krono- och skatte)ord till frälse.'^ De tre jordnaturerna, skatte, krono och frälse fixerades. Bönderna på skatte- och kronojord betalade skatt till kronan, i stor utsträckning till civila eller militära indelningshavare. Frälsejorden var mer eller mindre befriad från pålagor. Så gott som helt befriat var det ypperliga frälset, dvs säterier och rå- och rörshemman, medan övriga frälsehemman, allmänt frälse eller ströfrälse, var delvis skattefria.'^ Det som inte bönderna på frälsehemmanen betalade till kronan, kunde de avstå till ägaren av frälsejorden i formav ränta (i dagsverken, i naturaprodukter eller i Påståendet får inte missförstås: grundskatternas reella tyngd kunde förändras genomatt sättet för deras betalning varierade (e.xempelvis kunde värderingen av ingående dagsverken skifta). Det väsentliga är att det då rörde sig omgenerella förändringar, oberoende av de enskilda hemmanens produktionsutveckling sedan skattläggningen. Se Herlitz 1974 a s 236-237 och där anförd litteratur. Om bondeståndets oro se BäP 1738-39 s 439, 1740-11 s 312-313, 176S-66 s 877-878. Kronohemman kunde dock förvandlas till frälse vid bvte (enligt 1723 års adelsprivilegier § 28) och skattefrälsehemman till rent frälse, om ränteinnehavaren köpte skatterätten, något som han hade rätt att göra framför annan köpare utom säl)arens släkt (1723 års adelsprivilegier § 1 1). Rä- och rörshemman var frälsehemman som låg i samma by som det säteri, under vilket de Ivdde. Andra typer fanns, t ex ladugårdar, som hade samma ställning som säterier, med undantag för att de inte kunde ha några rä- och rörshemman under sig. Den skånska motsvarigheten till raoch rörshemman var insockneshemman. - Ännu fler jordnaturer fanns, t ex stubbehemman och sämjehemman, som närmast var kronohemman med ärftlig besittningsrätt (se häromJ E Almquist 1929 s 87-88). tillförsäkrad ärftlig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=