191 Några av anförandena innehöll utförligare motiveringar i privilegiefrågan. Jacob von Engeström— tre år senare livstidsdömd för sin delaktighet i kungamordet — diskuterade satsen att ett »lika fritt folk bör äga lika rätt». Rätt kunde där endast betyda »rättvisa» inför lagen, ej lika »rättighet». »Det är emot naturen av saken, att alla uti en stat kunna äga lika rättigheter». Han kritiserade den egendomliga prutningen i aktens tredje paragraf. Omalla ägde lika rätt, varför då göra halt inför det ypperliga frälset? von Engeström ansåg, att adeln borde kunna avstå från sin ensamrätt till högre ämbeten.''* Tydligen var jordprivilegierna viktigare för honom. I ett av de längsta inläggen i debatten uppehöll sig Robert Douglas vid privilegierna - han var strängt taget den ende somutförligt behandlade dem. Han vände sig mot frälsejordens likställande med övrigjord i fråga omskjutsning. Saken är principiellt intressant, eftersom det här rörde sig om en utjämning mellan jordnaturerna, dvs vad bondeståndsmotionärerna efterlyste, om än i mycket större skala. Douglas använde sig av två slags argument. För det första skulle ökade bördor på frälsejorden medföra, »att adelns i sig själv nog knappa villkor blevo ännu mer försämrade eller också förorsakade deras hemmans ödesmål». Den svenska adeln var i en internationell jämförelse fattig, hävdade Douglas. För det andra grundade sig frälsefriheten »icke egentligen uppå konungarnas nåd allena». I syfte att styrka detta argument gjorde Douglas en historisk exposé. Under medeltiden var frälsefriheten ersättning för en rusttjänst, som kunde vara så betungande att det i många fall var förmånligare att avsäga sig frälset. Från det nya skiktet av skatter och bördor under 1600-talet, dvs extraordinarie räntan, till vilken Douglas även räknade skjutsningen, slapp frälsejorden helt eller delvis genom att adeln avstod från sin tullfrihet och genom »konungarnas vid riksdagarna givna samtycke». Bestämmelserna om frälsefriheten var »lagligen tillkomna, icke av blott nåd, utan såsom ersättning och vederlag för andra adelns prestationer eller avstådda rättigheter». Douglas vände sig även mot frisläppandet av det allmänna frälset: »En bondes sparsamma och olika hushållningssätt med adelns, somdels för sina barns uppfostran till rikets tjänst, dels för rikets anseende är underkastad ett annat levnadssätt och flera utgifter, behåller gemenligen de hemman somkomma i allmogens ägo inom det ståndet, och allt som frälsehemman efterhand föllo i deras händer, vilket av flera orsaker med tiden nödvändigt måste ske, blevo slutligen rikets adel både sig själva och riket till last».'^' Douglas påpekade slutligen, att kungarna har funnit »adelsståndets upprätthållande för monarkin nödvändigt».’’^ 130 128 RAP 1789 s 474, 477. RAP 1789 s 369. RAP 1789 s 367-368. RAP 1789 s 367. RAP 1789 s 369. - Liknande tankegångar fick Gustav III höra från Adlerbeth, som enligt 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=