190 Adeln och privilegieutjämningen Lantmarskalken hade inte skrivit under förenings- och säkerhetsakten den 21 februari, utan först tre veckor senare komden upp på riddarhuset. Efter en lång debatt avslog adeln hela akten utan votering — kungen tillät ingen röstning om de enskilda punkterna i den. Nu innehöll det kungliga förslaget bestämmelser av mycket skiftande karaktär, och någon fullt säker uppfattning om adelns inställning i just privilegiefrågan är följaktligen svår att komma fram till. Men anförandena på riddarhuset kan ge en viss vägledning. Påfallande är vilken underordnad roll privilegierna spelar i debatten. Medan alla motståndare, som överhuvud argumenterar tar upp de konstitutionella spörsmålen, dvs sättet för aktens genomdrivande och de nya bestämmelserna av grundlagskaraktär, berör knappt hälften privilegierna.'^^ Det rör sig då ofta bara om ett konstaterande, att privilegierna inte kan ändras utan adelns eget samtycke — också detta strängt taget en konstitutionell fråga. Bland de få talare som går in på privilegieändringens innehåll finns både anhängare och motståndare till förenings- och säkerhetsakten. Men det är inte så, att aktens motståndare genomgående också är fientliga till privilegieutjämningen och omvänt. Två av opponenterna mot akten motsätter sig också privilegieändringen, medan två är positivt inställda, och av aktens sympatisörer tycks en vara motståndare till utjämningen. Den massiva kritiken mot akten förefaller alltså inte gälla ändringen av jordprivilegierna. Bara tre talare motsätter sig denna, medan fyra i varierande grad tillstyrker den eller åtminstone inte anser att den gör någon skada. Det går naturligtvis inte att dra för vittgående slutsatser av dessa uppgifter; i verkligheten kan motståndet på riddarhuset mot en privilegieutjämning ha varit starkare än vad debatten ger vid handen. Det måste ha varit mer opportunt att kritisera »despotismen» i förenings- och säkerhetsakten än att slå vakt om de speciellt adliga intressena.Men frågan är inte vad talarna, de tysta riddarhusledamöterna eller de hemmavarande adelsmännen tyckte innerst inne, utan vilka argument som var gångbara. 28 talare deltog i debatten, därav 21 mot och 5 för akten och två obestämda. Av aktens motståndare berörde 8 privilegierna (dessutom två instämmanden). Av de fem anhängarna tog tre upp pnvdegierna. Aktmotståndare negativa till utjämning: Douglas (RAP 1789 s 359-70), Jac v Engeström (s A7}>—77), aktmotståndare positiva till utjämning Diiben (s 387—97), v Schultzenheim(s 422—51). — Dessutominstämde tre aktmotståndare med Douglas (Duwall, s 370-75, C A Wachtmeister, s 37880 och L A Mannerheim, s 472-73). Ominstämmandena även gällde Douglas’ synpunkter i privilegiefrågan är oklart. Delade Mannerheim Douglas’ uppfattning i frågan gjorde han en notabel helomvändning till 1809 (se nedan). - Aktanhängare; Bergenstråle (s 465—67) tycks vara motståndare till utjämningen, Cronhielm(s 492—94) anser den e) skada adeln, Ehrenmalm(s 451—53) menar den är till nytta. — C E Lewenhaupt (s 377-78) somär odeciderad till akten anser ofrälse bör ha lika tillträde till högre ämbeten men att jordprivilegierna e) kan ändras utan adelns samtycke. I sin dagbok uttalar sig exempelvis hertig Karls gemål i positiva ordalag om Douglas’ inlägg (se nedan) {Hedvig Elisabet Charlotta s 65).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=