189 dårhuset — och man beslöt att överlämna memorialen till ståndets representanter i bevillningsutskottet. En avskrift av memorialen finns bland Gustav III:s efterlämnade papper. Den skiljer sig något från den trvckta versionen; bl a anges betydelsen av kravet på skatteutjämning med föl)ande ord: »vilket jag förmodar skulle bliva för hela bondeståndet det förnämsta privilegium, jämfört med allmänna lagen, det skulle kunna önska sig.» Hertig Karls gemål skrev i sin dagbok, att ett förverkligande av önskemålet skulle »förorsaka fullkomlig ruin för hela adelsståndet». Kravet stred emot förenings- och säkerhetsaktens bestämmelser, som dels stadgade jordens oförändrade natur, dels bekräftade de adliga privilegierna, vilka uttryckligen undantog frälsejorden från en lång rad specificerade skatter och bördor. Ur böndernas synpunkt var således förenings- och säkerhetsakten på gott och ont. Naturligtvis kan kravet ha uppstått på riksdagen efter den 21 februari — memorialen är undertecknade den 9 mars. Men det har knappast uppstått ur tomma intet. Det måste ha funnits starka radikala strömningar och kungen måste ha känt tdl dem. Gustav III sålde inte adeln dyrare än nödvändigt åt de ofrälse. Han hade ursprungligen räknat med att en starkare privilegieutjämning var nödvändig för att få de ofrälses stöd mot adeln, men vid de hemliga konferenserna med de ofrälse dagarna före den 21 februari upptäckte han, att han kunde ta tillbaka flera av sina erbjudanden.'’' När han i början av april sanktionerade förenings- och säkerhetsakten, återtog han genom ett tillägg det mesta av utjämningen av skjutsbördan.'’’ Kraven från bönderna och Gustav III:s modererande inflytande på privilegieutjämningen kastar nytt ljus över 1789 års händelser. Kungens agerande vid riksdagen har alltid setts somett avgörande brott med hans tidigare adelsvänliga politik. Det är alldeles klart, att Gustav III:s sätt att driva igenom föreningsoch säkerhetsakten ådrog honom ett outsläckligt hat från stora delar av adeln. Men samtidigt fanns det en kontinuitet i hans strävan att skydda adeln. Kungens eftergifter för bönderna var till sin djupaste natur samhällsbevarande; de skilde sig vitt från händelserna i Frankrike några månader senare. Viktigt i sammanhanget var, att bönderna faktiskt redan börjat köpa frälsejord 1789. Förmodligen har det aldrig i historisk tid existerat någon förmögenhetsmässigt homogen bondeklass i Sverige; modern forskning tyder på en betydande skiktning redan under 1600-talet.Vid flera av 1700-talets riksdagar spelade bönder sominnehade frälsehemman en framträdande roll.'’’’ BdP 1789 s 126. Gustavianska samlingen, F 438 nr 90. UUB. Tidigare citerad i Thomson 1923 s 113 n 54. Hedvig Elisabeth Charlotta s 64, Thomson 1923 s 116 n 70. ’’’ Hasselberg 1943 s 177-179. Thomson 1923 s 434. Odén 1967 s 13-14, Lundkvist 1974 s 243, Österberg 1977 s 255, .V .4 Nilsson 1977 s 163-164, Fredriksson 1979 s 184-186, 189. Östergren 1896 s 20, Tham 1866 s 26, S Carlsson 1973 s 138-139. 118 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=