188 segslitna tvistefrågor.''^ Den ena var förordningen »om kronohemmans försaljande till skatte, samt de förmåner och villkor, varunder skattehemman hädanefter skola innehavas». Skattebonden tillförsäkrades »lika orubblig ägande och lika fri dispositionsrätt» till sitt hemman »som frälseman över frälsehemman», och kronobonden fick ärftlig besittningsrätt och företräde till skatteköp, som nu åter tilläts efter ett avbrott på sexton år. Konflikten omfrälseskattehemmanen avslutades: med dem, stadgade förordningen, »förhålles uti evärdeliga tider därutinnan, efter de emellan kontrahenterna slutna avtal och avhandlingar, vilka, efter ordalydelsen, utan någon rubbning och förtydning, skola bliva beståndande». Den andra författningen var förenings- och säkerhetsakten, somblandade bestämmelser i skilda frågor. Några paragrafer rörde regeringsformen och ökade kungens makt. Ett par rörde ofrälse mäns tillträde till högre tjänster. Den tredje paragrafen rörde jorden och innehöll fyra moment. Det första riktades mot det adliga jordmonopolet: »Ett lika fritt folk bör äga lika rätt, och därför äga alla stånden att besitta och förvärva jord i deras gemensamma fädernesland». Men hälften prutades genast: »Dock att ridderskapet och adeln, på sätt, somhitintills stadgat och övligt varit, bibehållas vid deras gamla rättigheter, att äga och besitta säterier, samt rå- och rörs- och de i Skåne, Halland och Blekinge så kallade insocknehemman». Det andra momentet stadgade att jorden skulle behålla sin »urgamla natur», oavsett ägarens stånd, det tredje jämställde allmänna frälsehemman med skatte- och kronohemman i fråga omskjutsningsbesväret och det fjärde bekräftade den samma dag beslutade förordningen om skatteköp m m. Ytterligare en paragraf bekräftade de privilegier, däribland adelns av år 1723, som ej stred mot förenings- och säkerhetsakten. I svensk historieskrivning har 1789 ansetts som en avgörande seger för bönderna, en framgång -som de vann genom att stödja den i grunden adelsvänhge Gustav III. Självklart förverkligades en rad viktiga bondekrav. Men när bönderna i »underdånigste tacksamhet» den 23 februari stadfäste sitt antagande av förenings- och säkerhetsakten, spärrade de vägen för betydligt radikalare krav, som samtidigt fanns i ståndet. Den 11 mars presenterades två lika lydande memorial, varav det ena var undertecknat av Anders Andersson, somstrax därefter blev talman då den tidigare avled. Memorialen kritiserade frälsejordens skattefrihet, som inte längre hade någon motivering, eftersom rusttjänsten inte utkrävdes. I den centrala meningen krävdes, att som »adliga kavalleriet eller frälset för riket ej längre lärer tarvas . . . fordrar nödvändigheten till rikets frälsning ... att frälsegodsen återläggas under deras urgamla skatt».Bönderna drev av någon anledning aldrig kravet vidare. Det ventilerades helt hastigt den 16 mars — samma dag som förenings- och säkerhetsakten debatterades på ridÅrstrycket. BdP 1789 s 119. 117
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=