187 113 jordmonopolet. de allmänna frälsehemmanen få ägas av ofrälse men i böndernas hand skall de vara beskattade somvanliga skattehemman. I praktiken är detta knappast någon utveckling alls jämfört med 1723 års privilegier. De facto innebär det ett förbud för bönderna att äga frälsejord, eftersom de inte gärna först kunde betala för skattefriheten och sedan trots det skatta för jorden. Säterierna förbehålls fortfarande adeln och visserligen skall Den adliga positionen vid 1770-talets början 1772 protesterade frälsebönderna vid ett antal halländska gods mot sin tunga dagsverksskyldighet. Strejker förekom och i inlagor till häradsrätten angreps godsägarna för att de tog ut fler dagsverken än vad rusttjänstjordeboken angav."^ Frälseägarnas motargumentering utgick oftast från adelsprivilegiernas § 25, enligt vilken var »adelsman har fritt, att göra sig sitt gods och egendomså nyttig han kan». I »den fria disposition, som själve jordägaren ensam och oinskränkt tillhörer över sin egen välförvärvade egendom» ingick således rätten att disponera över de underlydande frälseböndernas prestationer efter behov. Böndernas krav sades innefatta »en den äventyrligaste sats för all äganderätt och samhällens därpå grundade bestånd». Häradsrätten accepterade frälseägarnas argumentering."^ 1755 hade rådet valt mellan § 25, som försäkrade frälsemannen fri dispositionsrätt över sin egendom och § 27, som inskränkte hans dispositionsrätt genom begränsningen i rätten att avhända sig den. Tydligen efter mycket tvekan hade man stannat för §27. I början av 1770-talet används bägge paragraferna samtidigt, mot olika grupper: den fria dispositionsrätten mot frälsebönderna, begränsningarna i dispositionsrätten mot frälseskattebönderna. Den adliga positionen måste ha varit ömtålig. För en generation adelsmän, som fostrats i upplysningens och senare i den franska revolutionens idéer — en CF Ehrensvärd, en AL Ribbing— måste en sådan argumentering ha känts intellektuellt otillfredsställande. 1789 Den 21 februari 1789 ändrades situationen drastiskt. Vid det berömda plenum plenorum antog de ofrälse stånden ett par författningar, som avgjorde flera odalstånden som »prästerskapet, borgerskapet och bönderna». To m de för bönderna så förhatliga bytena krono mot frälse godtas i förslaget (§ 6). Kcppterus 1770 s 23 (§ 20 om frälsejorden). — Prästerskapet hade redan privilegier, liksomde enskilda städerna. Smedberg 1972 s 139. Smedberg 1972 s 150-151, 153.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=