186 De ofrälses krav i slutet av frihetstiden I den frihetstida debatten finns det en rad inslag, som undergräver den feodala doktrinen. Där finns angrepp på privilegiesystemet som sådant - man behöver bara erinra om namn somNordencrantz och Chydenius. Där finns en antibyråkratisk och »civilistisk» tendens, som ifrågasätter ämbetsmäns och officerares samhällsnytta. Den bekanta distinktionen mellan »närande» och »tärande» grupper hör hit och Stockholms borgerskap gör sig till tolk för denna strömning, när det 1771 kritiserar adeln för att den inte håller vävstolen och plogen i samma anseende sompennan och värjan. Adelns speciella skicklighet att bekläda högre ämbeten bestrids och adelsbarnens uppfostran kritiseras.Förtjänst och värdighet kan inte ärvas, påpekar en skrift ifrån ofrälse håll, och den förklarar vidare att ombörd och härkomst beaktas vid tjänstetillsättningar förvandlas ämbetsmannakåren »till ett åt inbillad värdighet uppoffrat pensionsverk».’ Allt detta drabbar också det adliga försvaret för jordprivilegierna. Under frihetstidens slutskede är dock de ofrälse riksdagsstånden betydligt mindre radikala än vissa fristående debattörer. Själva privilegiesystemet ifrågasätts inte, utan »odalståndens» intresse är främst koncentrerat på att skaffa sig egna privilegier. En rad privilegieprojekt ser dagens ljus omkring 1770. Vad beträffar jordfrågorna rör de ofrälses krav främst böndernas ägande- och besittningsrätt. Projekten slår fast skatteböndernas äganderätt till sin jord, skyddar frälseskatteböndernas kontrakt och säkrar kronoböndernas ensamrätt att skatteköpa sina hemman. De riktar sig också mot adelns rätt att byta frälsehemman mot krono. Däremot är kritiken mot det adliga jordmonopolet påfallande återhållsam. Visserligen låter bondeståndet 1771 trycka sina anmärkningar av år 1723 mot adelsprivilegierna, där det krävde att även bönder skulle få besitta allmänna frälsehemman. Men projektet till bondeståndets privilegier av år 1771 nämner omfrälsejorden endast att panthavare inte kan drivas från sin pant förrän alla villkor pantbrevet innehåller blivit uppfyllda.’" »Svenska odalfolkets rätt» proklamerar visserligen att »grunden till ett folks sanna fri- och säkerhet beror uppå dess äganderätt» och att de ofrälse har rätt att besitta alla slags jord »med full äganderätt». Men förslaget retirerar mycket snabbt från denna ståndpunkt och upprepar endast adelsprivilegiernas bestämmelser: adlig ensamrätt till säterier, »ett och annat» ströfrälsehemman får ägas av präst, borgare eller annan ståndsperson.’’^ Även Kepplerus bekanta memorial respekterar det adliga Se allmänt de utförliga referaten av broschyrer och memorial i Edler 1915 s 91-201. Citatet från Stockholms borgerskap återfinns på s 176. Om den antibyråkratiska kritiken se även Artens 1982 s 127-131, 388-390. Odalfolkets rätt § 13. BdP 1771—1772 s 592—603 (om panthavare s 598). Odalfolkets rätt §§ 2, 4. Förtjänta ofrälse kunde äga säterier med kungligt tillstånd. Förutom präster och borgare hade »de ståndspersoner, possessionati och näringsidkare, somtill ofrälsestånden höra» rätt att besitta allmänt frälse (§ 4). Sannolikt innefattas inte bönder häri; i § 1 uppräknas IC9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=