184 Men intressant nog höll tydligen adeln fortfarade 1778 hoppet om en återgång av frälsejord levande; det förslag om en 50 års hävdetid för jordinnehav, somde tre lägre stånden enats omavslogs av riddarhuset, sommenade att en sådan preskriptionstid skulle medföra att »säterier och frälseegendomar slutligen kunde stanna uti förmögnare ofrälsemäns händer». I en skrivelse till kungen förklarade riddarhuset att saken var en privilegiefråga, som krävde alla fyra ståndens samtycke. Försäljningarna till de ofrälse kunde inte det politiska regimskiftet hindra; de fortsatte så att andelen ypperligt frälse i ofrälse hand ökade från 8 % år 1772 till 10 % år 1789. Motsvarande siffror för de allmänna frälsehemmanens del var 18 %och 24 %.*°° Redan under frihetstiden hade bönder i liten skala börjat förvärva frälsehemman, och under tiden framtill 1789 fortsatte böndernas expansion. Rena köp av frälsehemman stred naturligtvis mot adelsprivilegierna, och sannolikt maskerades de oftast som förpantningar.'°' En speciell form av förvärv var utmärkande för bönderna: frälseskatteköpen, som inte är inräknade i procentsiffrorna ovan. Det var på denna punkt en reaktion verkligen kom till stånd. Frälseskatteköpen Ett system med försäljning av besittningsrätten (»skatterätten») till frälsehemman utvecklades tidigt. Hemmanen fick då en slags delad äganderätt; den tidigare frälseägaren förbehöll sig en fixerad frälseränta och ibland vissa andra rättigheter, medan bonden i princip åtnjöt de övriga förmånerna av hemmanet. När frälseskatteköp började uppträda är svårt att ange; de nämns i förbigående i lagkommissionen 1689 och ett köpebrev från 1700 är känt. 1720 års bördsrättsförordning betraktar frälseräntan som en form av fast egendom. Gränsdragningen mellan ränteägarens och skatterättsägarens förmåner kunde variera vid transaktionerna. Frälseräntan kunde utgå enbart i pengar men kunde även innefatta naturapersedlar, dagsverken och körslor. Ofta förbehöll sig ränteägaren lösningsrätt, då besittningsrätten såldes utom börd. I vissa fall ingick skogen i ränterätten. Innebörden av en frälseskatteförsäljning kunde således variera kraftigt. I minimifallet betydde den endast, att bonden köpte en ärftlig rätt att sitta odriven och säkerhet mot räntehöjningar, i maximifallet betydde den, att bonden förvärvade »de väsentligaste förmåner av egendomen», som Göta hovrätt skrev 1755. Ibland kompletterades frälseskatteköpet av att bonden förvärvade frälseräntan genom förpantning.’^^ RAP 1778-79 s 548. Nämnas bör kanske att Anders Schönberg som ledamot av adelns lagutskott var mycket aktiv mot de ofrälse kraven på preskriptionstid. Beräknat på grundval av S Carlsson 1973 tab 29 s 147. Uppgifterna gäller endast vissa län. S Carlsson 1973 s 139-140, 148. Förarbetena 1 s 108, Ekeberg 1911 s 200—201 (köpebrev). Olika varianter av överenskommelser återges i Ekeberg 1911 s 200-220. Förpantning av frälseräntan, se S Carlsson 1973 s 140. 102 100 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=