183 lättare att vinna adelskap än att förvärva ett säteri. Detta var samma syn på frälsejorden somen kaka, som inte borde delas av alltför många, som mött i uttalanden från frihetstidens början. De stigande jordpriser somskulle bli följden sågs som något negativt. En anonymsvensk adelsman, möjligen Anders Schönberg eller någon i kretsen kring honom och Carl Sparre, menade däremot i en broschyr från 1771 att adeln gynnades av den ökade efterfrågan på frälsejord, »ty ju flera köpare till varan, desto bättre betalas hon». Låt därför »odalståndens possessionater . . . fritt köpa alla slags jord, och äga den» rekommenderade han, och uppmanade sina medbröder att mer ägna sig åt »handel och hederliga borgerliga näringar» än att söka »rikets tjänster». Hade adeln gjort det, skulle flera tusen frälsehemman nu varit kvar i dess ägo. Det var bättre att rädda »det reella», dvs frälsejorden, än att sälja gods för »kronolöner» och »titlar». Motsättningen mellan två adliga linjer kan skönjas i ett replikskifte vid 1778 års riksdag. Frågan gällde vilka som skulle placeras i den andra klassen (efter grevar och friherrar i den första), då klassindelningen på riddarhuset återinfördes. Axel von Fersen yttrade: »Dygd och förtjänster giva rättighet att vinna konungens nåd och adelskap men icke gods och ägodelar» — därför borde de äldsta släkterna i tredje klassen föras till den andra. Anders Schönberg ansåg däremot att andra klassen borde utgöras av innehavare av fideikommiss över en viss storlek, eftersombesittningen av sådana medförde »en beständigare förmögenhet, som icke lätteligen kan försvinna. Av alla distinktioner, oundvikliga i människolevnad, har den alltid mycket verkan, som beror av olika förmögenhet».’’^ Statskuppen 1772 skapade på sina håll förhoppningar om en revanschpolitik. Vid riksdagen 1778 — den första efter kuppen - inrättade riddarhuset ett besvärsutskott, något man inte vågat göra under frihetstiden. Samma slags krav som på 1710-talet, dvs inlösen av frälsejord efter mätismanna ordom, kunde åter resas. Det hela rann dock ut i sanden. Adeln fruktade en ny privilegiestrid: »våra privilegier . . . äro tydliga nog men bliva säkerligen genomnya förklaringar och tilläggningar otydligare».^* RAP 1762 s 499-500. En rad talare, bl a A v Fersen, instämde. Riddarhuset ansåg sig inte kunna förhindra nyadling, men väl introduktion. En svensk adelsmans tankar. Attribueringen enligt Kjellin 1952 s 221 n 43. OmSchönberg var upphovsman till idéerna måste man såga att han levde som han lårde. Trots sin titel, rikshistoriograf, var han mte åmbetsman utan en framgångsrik lanthushållare och bruksägare, lierad med bl a John Jennings, ledande inom »Skeppsbroadeln» (se Kjellin 1952 s 19). I broschyren kritiseras också vissa försök från borgarståndet att stånga ute adelsmån från borgerliga nåringar. Genom ackordssystemet, som innebar att en ny statst|ånsteman löste ut föregångaren, gjordes förvärvet av en statlig tjänst till en stor investering. RAP 1778-79 s 71, 76. Krav på inlösen, se v Ejuanten 1778, numera även tryckt i RAP 1778—79 s 597—603. Citatet frän Fr. Ehrensvärd (RAP 1778-79 s 368). Se också Lagerroth 1917 s 50.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=