182 Den faktiska utvecklingen 1723-1789 Slutresultatet av privilegiestriden hade blivit en osäker kompromiss. Ståndspersoner kunde med kungligt tillstånd förvärva ypperligt frälse. Privilegiernas formulering anvisade dock stark restriktivitet vid tillståndsgivningen. Vidare skulle »ett eller annat allmänt» frälsehemman kunna förvärvas av ofrälse, med undantag för bönder. Trots de ofrälses försök att spela på motsättningen fattig - rik adel hade den adliga fronten varit så gott somobruten in i det sista. Det mest slående uttrycket härför var föreningsakten 1720. Men när adelsmännen kom hem, röstade de »med fötterna» på ett annat sätt.*^ Andelen frälsejord i ofrälse hand ökade betydligt. Sten Carlsson har visat, att närmare 8 % av det ypperliga frälsemantalet gått ifrån adeln 1772, mot drygt 3 % 1718. För de allmänna frälsehemmanens del var motsvarande siffror 20 % mot knappt 8 %.^° Man bör då ha i minnet, att en del frälsejord gick tillbaka till ståndet genomatt de ofrälse innehavarna adlades. Speciellt viktiga var massnobiliteringarna i början av frihetstiden; genom demåterfördes t ex nästan en tredjedel av det ypperliga frälse somdå befann sig i ofrälse hand, och som var hotat av tvångsinlösen.^' Samtida bedömare var medvetna om utvecklingen. Några kvantitativa bedömningar somgjordes på 1750-talet har visat sig vara tämligen korrekta.^’ Under frihetstidens riksdagar ställs vid åtskilliga tillfällen krav från enskilda adelsmän på åtgärder mot kränkningar av §27.^^ Ett av memorialen tar upp förpantningar av frälsejord till ofrälse och gör en jämförelse med bördsrätten. Visserligen, sägs det, vore det en inskränkning i ägarens fria dispositionsrätt, om han inte fick förpanta sin egendom till vem han ville. Men liksom den allmänna lagen gör analoga stadganden för att behålla jorden inomsläkten, borde frälsejorden bevaras inomadeln och alla frälsemän betraktas som medlemmar av en ätt, vilka näst efter rätte bördemannen var berättigade att lösa in till ofrälse förpantade gods.^'* Gemensamt för alla krav är att de blev resultatlösa. Ibland vågade inte adeln föra framdem av rädsla för att privilegierna skulle komma under debatt, i några fall lade rådet dem ad acta. Omsorgen omfrälsejorden var ett motiv som anfördes i debatten omriddarhusets stängning för nya ätter 1762. Omegendomen måste delas med de nyadlade skulle ståndet försvagas, framhöll C J Cederhielm och fortsatte att det var / =hemmanen/, kan en sådan besittningsrätt intet hjälpa». Riksregistraturet 1687 25/10. RA. - Lindskiöld om skillnaden skatte-kronobönder, se Förarbetena I s 63. Formuleringen är naturligtvis tillspetsad. Bl a tycks inte försäljningarna av frälsejord ha varit särskilt omfattande före 1730-talet (5 Carlsson 1973 s 135—36). S Carlsson 1973 tab 28, s 132-33. 5 Carlsson 1973 s 130, 123. S Carlsson 1973 s 139. Valentin 1917 redogör för de adliga initiativen. Valentin 1917 s 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=