181 Det var bönderna som presterade ränta till kronan, till indelningshavarna eller till frälsejordägarna. I början av 1700-talet tycks räntan ha tagit en mycket stor del av bondefamdjernas överskott, sedan existensminimum täckts.Juridiskt sett var böndernas äganderätt till sin jord omtvistad. Räntan kunde de aldrig äga. Någonstans måste gränsen mellan privilegierade och icke-pnvilegierade gå; ett privilegium, som delas av alla, är inte något privilegium. Att bönderna 1723 uteslöts från rätten att förvärva frälsejord beror, enligt detta synsätt, inte på någon önskan att straffa dem för deras konungska tänkesätt utan var en naturlig — och nödvändig — konsekvens av doktrinen. Det fanns en grupp bönder, somförefaller vara ett undantag från regeln: rusthållarna, som uppbar ränta från rusthållet och augmenten. I själva verket framstår rustningsrätten, dvs skyldigheten att rusta och rätten att uppbära räntor härför, som en speciell egendomskategori, besläktad med frälseräntan. Idémässigt är det fullt konsekvent, att det i början av frihetstiden finns strävanden från rusthållarna i riksdagen att avskilja sig från resten av bondeståndet. I lagkommissionen omkring 1690 möter förbluffande moderna tankegångar — man är frestad att säga »protoliberala». Men totalt sett innebär inte det karolinska enväldet någon brytning med den feodala doktrinen. Bakomsäteriplakatens bestämmelser ligger föreställningen om en tjänsteadel, och frälsejorden är i princip reserverad för adeln. Högre tjänster förutsätter adelskap, men relationen är precis den omvända mot vad adeln under frihetstiden söker genomdriva. Då kräver den adelskap för tillträde till högre tjänster; Karl XI adlar ämbetsmän på ett visst stadiumi karriären.Avståndet till bönderna är klart markerat. Visserhgen försöker 1680-talets instruktioner skydda bönderna mot godtycklig behandling från indelningshavarnas sida men rättsligt sett snarast försvagas skattebondens ställning efter 1680, och det besittningsskydd sombörjat växa fram för kronobönderna skjuts åt sidan, när kronan behöver boställen till indelningsverket. En man som Lindskiöld tycks vara tämligen likgiltig för skillnaden mellan krono- och skattebönder.^*' 86 Herlitz 1974 s 154. Det förekom t ex att lagfart meddelades pä kronorusthåll, trots att kronan ägde jorden {P R Bergström 1920 s 133) och att besittningsrätten till kronorusthäll upptogs somtillgäng i bouppteckningar {Olai 1983 s 212). — Omseparationstendenserna se BciP 1723 s 308—09, Olsson 1926 s 54-55. - Det bör även påpekas, att under indelningsverkets tidigaste period rusthållen sannolikt i stor utsträckning innehades av andra än bönder. Många av de förmögnaste invånarna i Västerås i slutet av 1600-talet {Hedlund 1980 s 100-103). 1 Margretelundskomplexet, som förvärsades av Samuel Åkerhielm, ingick ett par rusthåll, vars jordnatur var omstridd, och Åkerhielmtitulerade sig själv i en av inlagorna i målet »rusthållare». Edler 190 s 19-20. *** Om skattebondens ställning efter 1680, se t ex Ernby 1975 s 46. Om besittningsrätten för kronobönder, se P R Bergström 1920 s 54. 1687 godkände Karl XI att kronobönder i Värmland avhystes därför att officerare behövde boställen. Visserligen gjorde bönderna med stöd av tidigare kungliga brev anspråk på besittningsrätt, men kungen förklarade, att »när kronan själv behöver dem således skatte- eller kronorusthållare, bl a biskopen, borgmästaren och landskamrern var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=