180 Den adliga positionen, inklusive frälsejordens gynnade ställning, var således starkt ifrågasatt vid frihetstidens första riksdag 1719. Det var i detta läge adeln valde att gå till motangrepp i fråga omrätten till ämbeten, frälsejordens privilegier och ståndets ensamrätt till denna. Man kunde då hämta argument i gamla krav, somkronan fört framdå den ville omvandla adeln till ett officers- och ämbetsmannastånd, och man kunde formulera en »feodal doktrin», där beståndsdelarna var å ena sidan adligt företräde till statstjänster och skattefrihet på frälsejord, å andra sidan adliga förpliktelser att uppfostra sönerna ståndsmässigt och att inte göra vinster genom att sälja frälsejord till ofrälse. Ett problem med denna adliga uppfattning är var gränsen skall dras mellan privilegierade och icke-privilegierade. En man som Konrad Ribbing tycks vara benägen att dra gränsen inomståndet. Varför skulle en somadlades i går vara lika mycket värd som en medlemav en urgammal adelsätt, somfostrat generationer av militärer och ämbetsmän? Andra drar gränsen just vid adelskapet. Om detta är en belöning för »dygd och ära», så bör inomståndet råda lika rätt -därför bör bördsrätten bort, säger Samuel Åkerhielm. Däremot ser han gränsen frälse - ofrälse naturlig. Andra åter drar gränsen något utanför adelsståndet. 1655 anses det t ex acceptabelt att krigsbefälet och biskoparna äger frälsejord, och 1680, när kravet på inlösen av frälsejord i ofrälse hand första gången reses, gör adeln ett undantag för ofrälse officerare.*' Lindskiöld och andra av lagkommissionens ledamöter håller inte på någon skarp gräns adel - ofrälse. Lindskiöld talar om »hederligt ofrälse gifte» och skiljer mellan en adelskvinna somgifter sig med en »honest man» och en som gifter sig och familjen »till vanära». Lovisin anser, att adelns vederlikar bör räknas som adel i sådana sammanhang.*^ Allt detta visar svårigheterna att förena föreställningarna om adeln som dels ett ärftligt stånd, dels ett ämbetsmannastånd. Gränsen för den privilegierade gruppen kunde dras olika i debatten. Genomgående för de olika linjerna är, att de uteslöt bönderna, »som genom Guds välsignelse skaffar säden i och utur jorden» och i sanning är »de andra människors skaffare och hjälp till deras föda».*'* På ett självklart sätt negligerade Samuel Åkerhielm bönderna, när han 1720 förklarade, att det i andra stånd än adeln rådde lika villkor. Han jämförde sedan bara med präster och borgare, medan bönderna tydligen inte räknades. buera mera än sådan som ägdes av adelsmän. Kravet framställdes i riksdagens inledningsskede, dä adeln således tycks ha accepterat att frälsejord befann sig i andra stånds ägo. Monopol- ocb retroaktivitetsanspråken, som ingick i 1719 års privilegier, förefaller inte ha framställts förrän senare under riksdagen (se Enblom 1925 s 45—51 för datering av olika privilegieförslag). Vad som orsakade att adeln gick över på en hårdare linje är oklart. Var det så, att det fanns tveksamhet på riddarhuset framstår 1720 års föremngsakt i bokstavlig mening som en »sammansvärjning», dvs ett försök att binda tvekande ledamöter till den härda linjen. RAP 1680 s 275, 7655 s 69, SRP 7655 s 156. Förarbetena I s 16—17, 172. RAP 1710 s 191.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=