179 den regelbundet under Karl XI :s tid och blev en tung börda under det stora nordiska kriget . Ännu mer påfrestande för adeln bör det ha varit, när frälsejorden i fråga om vissa bördor permanent likställdes med skatte- och kronojord, somvid det ständiga knekthållets (»indelningsverkets») införande vid riksdagen 1686. Det framhölls från adligt håll att likheten förorsakade »stort ingrepp i våra privilegier» och ledde till »ruin av våra bönder och således av ståndet». Enligt en skrivelse från riddarhuset till kungen var frälsehemmanens friheter rättvisa, och adeln förklarade att när den tidigare avstått från privilegier hade den gjort det med förbehåll att det inte i en framtid skulle lända ståndet till förfång. Beskattningen väckte starka principiella invändningar från adeln. 1652 förklarade lantmarskalken; »Man måste för all ting tillse, att lasten icke så dragés in på adelsman, att han bliver gjord till skattskyldigemot frälses naturliga egenskap», 1655 menade ett adelsutskott att »det synes löpa emot naturen av deras stånd att göra sig skattskyldige», och landshövding Creutz yttrade på 1672 års riksdag: »Det ordet skatta tjänar sig intet ihop med vårt stånd; hava vi intet att vänta frihet för kontribution, så äre vi inga frälsemän».Under det karolinska enväldet tycks dock adeln ha lidit utan att klaga offentligt. Adelns syn på sin egen roll i samhället var ingalunda obestridd vid frihetstidens början, tvärtomgick borgare och präster till skarpa angrepp mot de adliga anspråken på företräde. Prästerna framhöll, att det fanns »många ofrälsemän uti präste-, civil- och militärståndet, som äro frälsemännernes vederlikar, och intet mindre än frälsemän göra riket goda och trogna tjänster».Att adeln i 1719 års privilegier kallades »förnämsta styrkan av riket» syntes »vara något för mycket sagt, emedan de andra stånden väl så mycket, om icke mera, till rikets upprätthållande bidraga».^** Adelns krav på prioritet framför de andra stånden föreföll borgarståndet »helt främmande . . . eftersom här i riket ingen superioritet är utomEders Kungl Maj:t och Sveriges krona allena» inför vilken alla stånden var »lika undersåtare tillsammans».^^ Kritiken var också mer specifik och riktade sig mot att adeln lämnade för litet till statens inkomster och drog sig undan vissa skatter. Vad adeln bidrog med förslog inte »emot det, de andra stånden måste utgiva».Prästerskapet framförde inte särskilt förtäckta hotelser vad som kunde hända om inte privilegiestriden bilades: törhända kunde orsak och tillfälle givas »att disputera dem /=adeln/ deras stora förmåner, som mera av deras förfäders än egna meriter härflyta».**' F F Carlsson 1875 s 21, 37. S A Nilsson 1964 s 105, 106, 108. PrP 1719 s 130. PrP 1720 s 473. BgP 1720 s 468. so p^p 1/20 s 473. Kritik mot frälsejordens befrielse fr.tn vissa namngivna pålagor PrP 1720 s 475-177, BgP 1720 s 469-470. PrP 1719 s 41—12. Bakgrunden till 1 719 års konflikt var inte främst de adliga privilegierna, som var okända för de övriga stånden, utan det adliga kravet att trälse)ord i ofrälse hand skulle kontri-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=