178 nom att koppla samman adelskap, statstjänst och skattefrihet. Detta stötte på vissa problem. Visserligen var sannolikt de allra flesta adelsmän antingen officerare eller ämbetsmän vid frihetstidens början, men det starkt ökade personalbehovet under det stora nordiska kriget hade gjort att åtskilliga högre tjänster kommit att beklädas av ofrälse.Det är därför knappast en tillfällighet att privilegiestriderna vid frihetstidens början i huvudsak kom att kretsa kring två frågor, frälsejorden och rätten till statstjänster, att adelns skrivelser i striden om tjänsterna 1723 blandade synpunkter i dessa båda frågor eller att riddarhuset detta år antog en föreningsakt i tjänstefrågan, snarlik den i jordfrågan 1720.^' I själva verket rörde det sig om två sidor av samma sak. Omfrälsejorden - eller snarare skattefriheten på den - skall svara mot prestationer till kronan, faktiska eller förväntade, så kan den inte utan betänkligheter förvandlas till en handelsvara. Ofrälse köp av frälsejord framstår som ett hot mot hela doktrinens trovärdighet. Begränsningen i dispositionsrätten är en central punkt i den adliga synen. Omvem somhelst, sominte kan förväntas göra någon statstjänst, har rätt att förvärva frälsejord faller hela den »feodala doktrinen». Det är detta som ligger bakom de oerhört starka reaktionerna från adelns sida. Finns det då något somtyder på att skattefriheten på frälsejorden var hotad? I ett inledande skede av 1600-talets ståndsstrider angrep de ofrälse stånden frälsejordens särställning och yrkade på skärpt beskattning av den. Särskilt vid 1643 års riksdag var frågan aktuell; då begärde präster och borgare »att frälse, krono och skatte skulle vara lika», och även bönderna angrep adelns privilegier vid 1644 års riksdag. Det var under dessa diskussioner Axel Oxenstierna pekade på kronans behov av ett utbildat adelsstånd och på frälsets större kostnad för »sine barns uppfödsel» - kanske den klaraste utläggningen av den »feodala doktrinen».^^ Från ca 1650 ändrade emellertid de ofrälse strategi och krävde i stället reduktion av donerade gods. Efterhand fick de växande stöd även på riddarhuset, eftersom den statsfinansiella krisen ledde till att även frälsejorden måste delta i extraskatter. Som Sven A Nilsson påpekat var frälseprivilegierna under tiden före den stora reduktionen på god väg att raseras. Lågadeln såg 1680 gärna att de stora donationerna drogs in, men ställde somvillkor för sitt samtycke att Kungl Maj:t »varder ståndet vid dess privilegier konserverandes».^^ Trots detta tvangs adeln ovanpå reduktionen gå med på en kontribution från frälsejorden. Lågadeln valde att betrakta detta som en engångsföreteelse och sade sig förmoda att Kungl Maj:t i framtiden förskonar »oss med vidare kontribution och beskyddar oss vid våra privilegier».^** Ändå återkom kontributioner på frälsejorEnligt Elmroth 1981 s 214, 216 var ungefär 90 % av de adelsmän som var födda 1650-1699 officerare eller civiltjänstemän. Omden ofrälse tillströmningen, se S Carlsson 1973 s 53-62, 84—85. RAP 1723 II s 461-166. Axel Oxenstiernas vttrande i SRP 1643 s 414. I övrigt bygger det följande avsnittet pä 5 /l Nilsson 1964 s 86-123. 5 A Nilsson 1964 s 116. "•'5 4 Nilsson 1964 s 119.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=