177 Här och var i källmaterialet finns uppslag till en förklaring. Jakob Reenstierna antydde 1713, att bakom adelns krav låg någras begär efter sin nästas egendom. 1 striden om bördsrätten är motivet fullt utvecklat. Samuel Åkerhielm insinuerar att somliga sålt sin jord under krigsåren, då den betungades av stora bördor, men att de vill återlösa den då kriget närmar sig sitt slut, och samma synpunkt möter hos justitiedeputationen 1723. Det viktiga skulle alltså vara att återvinna jord till samma låga pris för vilket den sålts under krigsåren. Något ligger kanske i detta. Föreningsakten på riddarhuset 1720 innehöll inte bara en förbindelse att ej sälja till ofrälse utan även »ett kraftigt förbehåll att återfå, vad härtills ståndet olagligt frångånget är», och i den skrivelse som föreslår föreningsakten sägs direkt att »in till dess vid lägligare tid» hela frågan kan avgöras skall man förbehålla och reservera sig all rätt till »det som igenom usurpation frångånget är».^^ Men 1723 slår riddarhuset vakt om dem som förvärvat jord under krigsåren, och justitiedeputationens betänkande fördömer i skarpa ordalag försöken att återvinna sådan jord. Det förefaller också orimligt, att hela ståndet skulle ha givit sig in i en uppslitande strid bara för att ge några av dess medlemmar tillfälle att komma över en del jord.^^ I stället skall en annan förklaring prövas. Den finns knappast öppet uttryckt någonstans, men dess beståndsdelar finns alla i den adliga synen på jorden. Den skulle kunna kallas en »feodal doktrin», omman använder ordet feodal i en vag bemärkelse. Skattefriheten på frälsejorden hade naturligtvis inte mycket gemensamt med den klassiska, medeltida västeuropeiska feodalismen, men det fanns ändå en viss grundläggande likhet i tanken, en jord-mot-tjänst-doktrin. Det svenska samhälle, i vilket denna diskussion utspelades, var till övervägande delen agrart, och den helt dominerande delen av jorden brukades av bönder. Från 1680-talet betalade bönderna på ca två tredjedelar av Sveriges hemman skatt till kronan, antingen som skatte- eller kronobönder. Den återstående tredjedelen av hemmanen, frälsejorden, var till stor del befriad från skatt. I stållet betalade frälsebönderna ränta till jordens ägare. Frälsejordens skattefrihet, »den ömmaste del utav alla adliga fri- och rättigheter», var en ekonomisk grundval för adelsståndet, som utgjorde omkring en halv procent av befolkningen vid 1700-talets början.Betydelsen av inkomsterna från frälsejorden framhölls. som ovan visats, med eftertryck av adeln i privilegiediskussionerna. Hur motiverades denna skattefrihet? Det var den »feodala doktrinens» uppgift att göra detta. Den gjorde det geRAP 1720 s 322, 333. Den jord som ägdes .iv präster avstod adeln frivilligt från. Av den .återstående innehades en stor del (bl a 1/3 av säterierna) av personer som adlades vid frihetstidens börian (S Carlsson 1973 s 130—131). Oklart ländska frälsehemmanen var sä inte fallet. *’*’ Citatet från RAP 1778-79 s 71 (Fr. Gyllensvahn). — Adelns andel av befolkningen enligt S Carlsson 1973 s 22. — Dessutomåtnjöt adliga officerare och ämbetsmän skatten från en stor del av den återstående jorden som indelning. denna var skvddad frän retroaktiva krav; att döma av målet omde små- ar om 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=