176 ringspriset somjordens »rätta värde». Samma föreställning mötte i adelns krav. I besvären till 1713—14 års riksdag önskades rätt till återlösen av frälsejord som kommit från ståndet »emot en skälig samt efter lag och mätismanna ordom determinerad betalning, ehuru godset adeln till prejudice högre kan vara inköpt». Samma krav ställdes av västgötaadeln 1719 och av en enskild adelsman, som hävdade att ofrälse kunde betala dubbelt eller rent av tio gånger så mycket som ett frälsegods var värt.^^ Idéernas bakgrund Det finns slående paralleller mellan å ena sidan debatten om det adliga frälsejordsmonopolet, å andra sidan bördsrätts- och släktskapsdiskussionen. Man möter samma försök att rida spärr mot utvecklingen, att se till att jord inte lämnade den egna gruppen och att skydda kollektivets (släktens/ståndets) fortbestånd. Också i den interna adliga debatten omfrålsejordsmonopolet kan man se en linje, representerad av Reenstierna, Axel Banér och Ehrenpreuss, somvill acceptera utvecklingen och slå vakt om den »partikuliära personens» intresse. Men samtidigt finns det en mycket klar skillnad i adelns ställningstagande till de bägge stora frågorna. Skiftningarna i inställningen till bördsrätten hade visserligen varit kraftiga, men 1720 segrade den mer »individualistiska» linjen, av allt att döma med klar majoritet på riddarhuset. Adeln föreföll besluten att inskränka bördsrätten. När det gäller monopolet på frälsejorden gick man däremot den rakt motsatta linjen. Föreningsakten, som antogs på riddarhuset bara en vecka efter det bördsrättsförordningen utfärdats, var en seger för den »kollektivistiska» inställningen och för strävan att privilegievägen hejda utvecklingen. Man kan finna klara uttalanden enligt vilka försäljningar av frälsejorden var en förlust för ståndet; ensamrätten att äga frälsejord kallades »den essentiellaste rättigheten, som ståndet ifrån hedenhös haft», och ett upphävande av monopolet sades leda till »adelsståndets försvagande».^^ De kritiska rösterna var svaga och isolerade. Vad låg bakom denna påfallande skillnad? Varför var jordmonopolet så viktigt för adeln? Varför slog man vakt om det större kollektivet, det heterogena ståndet, medan man samtidigt försvagade det mindre kollektivet, släkten? Varför var det så upprörande om ofrälse ägde frälsejord? Det är naturligtvis förståeligt, om adeln med känslomässig motvilja såg hur gods komi händerna på ofrälse, kanske handlare som nyligen skapat sig en förmögenhet på krigskonjunkturen. En del adelsmän, somSamuel Åkerhielm, kan också ha haft personligt intresse av låga jordpriser. Men förhållandet var likadant i bördsrättsstriden. Också där förekomangrepp på »de rike» och på vetslösa kreditorer», som slog under sig gods. Ändå segrade där den linje, som önskade höga jordpriser. RAP 1713-1714 s 400, Enblom 1925 s 76. “ RAP 1723 II s 471, 453. »sam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=