175 täres».^^ Ungefär samma sak hade Axel Oxenstierna sagt nästan åttio år tidigare: »kronans tjänare förtjäna deras lön surt nog, och när man ser till löningarna, så förslå de njuggast till kosten».Det var »publicum», inte den enskilde adelsmannen som drog »nytta och frukt av angelägne tjänsters beklädande».^* 1710 förklarade adeln, att den på grund av sitt torftiga och gäldbundna tillstånd inte kunde »med det eftertryck tjäna sin nådigste överhet, som deras vilja och skyldighet fordrar», och för sin medellöshets skull mäktade det inte »uppföda sina barn i studier och andra deras stånd tjänliga övningar och vetenskaper, mindre att kosta på dem några resor», vilket allt ledde till att riket stannar »uti ett mörker, omicke dumhet».^’ Adelsmannen måste »uti dess ungdom till sitt evertuerande påkosta större delen om icke hela dess egendom och välfärd». Adelns syn på sin egen uppgift är somett eko av Karl IX:s krav på den hundra år tidigare eller Axel Oxenstiernas påstående 1643 att kronan behöver »det stånd, somtjänar i kommissioner, legationer, vid regementet».^' Sombåde Karl IX och Axel Oxenstierna framhöll var adelsmannens uppgift inte bara att själv tjäna kronan; han skulle också uppfostra sina söner så att de kunde efterträda honom. Eftersom lönen var så knapp och osäker, var inkomsterna från frälsejorden nödvändiga. De användes till barnens uppfostran och förtärdes i konungens och rikets tjänst. Karl XI :s reduktion hade lett till »att få adelsmän sedermera ägt tillräcklig inkomst och förmåga att hålla sina barn till bokliga konsters och vetenskapers lärande, som till civila tjänsters beklädande kunnat erfordras».^" Det var därför viktigt att frälsejorden förblev i adelns hand; den var »ståndets endaste styrka» och förutsättningen för adelns tjänster till riket, och den upprätthöll officers- och ämbetsmannakårerna, även omkronans inkomster inte räckte till.^^ Att beröva adeln frälsejorden skulle vara att försvaga hela riket. Någon gång kunde denna uppfattning omadeln somett stånd sommåste bevaras i hela samhällets intresse begränsas till en mindre krets, som då Konrad Ribbing i bördsrättsdebatten 1720 ansåg att frälsegodsen inte borde splittras på fler familjer, eftersom det vore mycket bättre att ha några »bemedlade ledamöter, vilka det allmänna väsende kunna understödja», än att alla skulle vara tiggare.^-* Både när det gällde arvejordens bevarande i släkten och frälsejordens i ståndet spelade inlösningspriset en viktig roll. Bördsrättsanhängarna betraktade värdeMemorial nr 73 (R 2394). RA. Enligt Enblom 1925 s 130 n 3 var memorialet författat av Conrad Ribbing. SRP 1643 s 411. RAP 1723 II s 452. RAP 1710 s 195. RAP 1723 II s 451-f52. SRP 1643 s 414. RAP 1723 II s 468. “ RAP 1720 s 322, 1723 II s 471. Se även RAP 1680 s 59. Riksdagsakter 1720 (R 2393). RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=