174 Överallt finns stånds- och rangskillnader, och »vart stånd har sin särskilte nytta av det andras förmåner, ländande inbördes till det allmänna bästa», skrev en adlig memorialförfattare 1720.^’ Inom ramen för läran kunde kritik riktas mot borgarståndet, som »endast och allena drar sin styrka och förmögenhet av de andra, men särdeles adelsståndet». Borgarna var närmast parasiter som riktade sig »av andras avel och arbete»: dagliga erfarenheten visade att »när lantmannen och de övriga stånden uti krigstiden försvagas, tillväxa och förkovras städerna åter igenomhantverk och leveranser med varornas stegrande». Rätteligen borde adeln betrakta »borgareståndet såsom köpmän och hantverkare, vilka med de allmänna riksvårdande ärendena ej hava sig att befatta».^" Adelns plats i samhället var en annan; för den var det »ej så anständigt» som för andra »att föda sig med hantverk».Adelns uppgift var att tjäna riket som officerare eller civila ämbetsmän: ridderskapet och adeln »söker sitt endaste beröm att hava sitt liv och blod ospart för sin nådiga överhet och sitt fädernesland».^'* Ståndets privilegier var »igenom trogne och för riket nyttige tjänster samt med liv och blods-tillsättande förvärvade».Inget stånd har mer gagnat Kungl Maj:t och kronan, ty adelsmän har »varit riksens råd, som hulpit konungen att styra och regera land och riket». De »mest angelägna ämbeten är av ridderskapet och adeln företrädde, så till rikets styrsel som dessa värn och försvar». När prästerna pekade på, att det för kronan var gynnsamt att frälsejord ägdes av ofrälse, eftersom det då utgick vissa bördor (t ex rusttjänst från säterier), som adliga innehavare var befriade från, replikerade en adlig debattör: »Men den söker visst för riket ringa fördel . . . som för en lumpen inkomst vill försvaga ett helt stånd, betaga riket skickliga ministrar, brava officerare, samt tjänliga råds och ämbetsmän vid riksens vårdande sysslor och ärender, ibland vilka en enda riket mer kan gagna,.än den åberopade fördelen uti ett helt seculo vara värd att räknas emot». Men statstjänsten var en osäker inomstkälla. Lönerna föll sällan och blott till hälften ut och svarade inte på långt när till livsuppehället, fortsatte samme riddarhusledamot: »Vad haver adeln av sina gods somej till deras barns uppfostran används, och vid den ringa utfallande lönen uti konungens och rikets tjänst förE Ehrenhielm, memorial nr 71, 1720 års riksdagsakter (R 2394). RA. RAP 1723 // s 451, 452. Detta memorial av E J Creutz lästes upp i riddarhuset, varvid adeln »applåderade». Det låg även till grund för svaret till borgarståndet angående tjänsternas besättande (se RAP 1723 II s 135, 466-473). Visserligen är citaten hämtade från en situation, då adeln befann sig i akut konflikt med borgarståndet, men klart är att städer och borgerliga näringar är svåra att passa in i den adliga synen. ” RAP 1723 II s 452. RAP 1710 s 195. RAP 1723 II s 473. Skrivelsen tilläde hotfullt: »tv skola de ock med liv och blod, där så tränger, bliva försvarade». om-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=