173 nya adelsmän, som gärna ville köpa sig gods och framhöll, att det »generaliter /bör/ stå fast, att ingen ofrälseman bör sitta i possession eller få slå under sig frälsegods», och paragrafen godtogs/^ Liknande synpunkter som Banérs framfördes av generaltullförpaktaren och gevärsfaktoristen Hans Ehrenpreuss vid föreningsakten på nddarhuset 1720. Han var dock ensam om att reservera sig. Det genmäldes, att föreningsakten tillgodosåg inte »så mycket en particulier persons, somhela ståndets intresse».'*^ Den adliga synen Den föreställning som låg bakom den nästan enhälliga manifestationen på riddårhuset hade sina rötter långt bak i tiden, ända från ståndets omvandling till en tjänsteadel. Ett element är ingalunda specifikt för uppfattningen utan återfinns i skilda idékretsar och möter ännu i fysiokratismen. Det är uppfattningen, att jorden är den naturliga egendomsformen, medan handel och penningväsen betraktas med misstro. Ett uttryck är talesättet »jordetorvan är vissast, men penningen är rund», som Gustaf Rosenhane citerade med tydligt gillande.'*^ Samuel Åke hielm lovprisade jordegendomen i bördsrättsdebatten: »gods är en säkrare egendom och kastar mera nytta jämväl nöje av sig än någon annan egendom, när all annan egendom föråldras och förvärras, stjäles bort, brinner eller sjunker, bliver alltid åker och äng kvar, när en kreditor fallerar eller ej betalar sina intressen, giver jorden åtminstone så mycket, att lantmannen därav kan hava sin föda, skulle den då ett år svika, så ersätter densamma sådant ett annat år igen, när man till en hög ålder kommen är, eller uti riksens tjänst blivit lam eller lemlös, och därför icke mera förmår, eller kan tjäna, har man på landet en stilla retrait, och det nöjet, som man av ett annat kapital ej kan hava; ju större gods man äger, ju flera bönder och underhavande har man, vilka antingen för sin konservations eller lyckas befordring skull nödgas icke allenast hedra och vörda godsägaren, utan ock i alla mål, så väl i privata som publika, även vid riksdagarna vara honomtill viljes och befordra vad han hava vill» — en jordegendomens höga visa.^'^ Ibland framhävdes också de gemensamma intressena med bönderna, det andra jordbrukande ståndet: »Ridderskapet och adeln tillika med bondeståndet äro de, varav riket haver sin största styrka och välmåga». Ståndsläran och synen på samhället som en helhet, där varje grupp hade sin naturliga plats, ingick som en viktig ingrediens i den adliga uppfattningen. rRådsprotokoll 26/5 1719. RA. Diskussionen nämns i Enblom 1925 s 78. RAP 1720 s 242. Återgivet i Meyer 1888 s 203. 1720 års riksd.tg.s.'tkter (R 2393), tol 170-171. RA. ^ RAP 1723 // s 451.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=