172 beträffande frälsejorden. Enligt kommissionens uppfattning krävdes kungligt tillstånd för ofrälse att få besitta frälsejord.'*^ Frågan komupp gång på gång, och genomgående var kritiken från flera ledamöter, främst Lindskiöld, mot privilegiernas bestämmelser. Enligt honom var det svårt, att någon skulle mista sm förmån, »för det hon ej frälse giftes» och det föreföll honom »en stor skrupel, huru jag citra culpa meam skall det mista, som Gud och naturen mig tillägnar, allenast därför att jag är ej adelsman». Andra ansåg det betänkligt att hindra giftermål mellan adel och ofrälse och menade att till adeln borde även dess vederlikar räknas. Skillnaden mellan stånden borde minskas. Man diskuterade att begära ändring av privilegierna hos kungen.■*■* Något stöd i lagkommissionen hade således inte den traditionella adliga uppfattningen. När adeln vid 1713—14 års riksdag krävde stopp för övergång av frälsejord från ståndet och retroaktiv återlösen, bemöttes den av en rådsmedlem, Jakob Reenstierna.'*^ Han erkände att det fanns klara föreskrifter vad gällde säterier men han förnekade att ofrälse ägde några sådana. Han påpekade, att adelns krav saknade stöd i tidigare författningar och således var ett nytt privilegium, som bara kunde utfärdas av kungen. Han framhöll den rättsosäkerhet och strid mellan stånden, som skulle bli följden av retroaktiv inlösen och varnade adeln för följderna av detta. Han förklarade att följden av ett förbud skulle bli »kontrabandhandel» och appellerade till adelns egenintresse: det skulle inte bli möjligt att belåna frälsejord, om kravet genomdrevs. Reenstierna agerar taktiskt; kanske är hans inlägg symptomatiskt för det nya politiska klimat, som kännetecknar 1710-talet. Det finns en synpunkt i svaret, somåterkommer i privilegiestriden 1719—23. Reenstierna frågar, varför kravet ställs nu, när adeln har ont om pengar och antyder, att bakgrunden är begär till »någon sin nästas egendom», som annars är omöjlig att förvärva. Vid frihetstidens i)örjan märktes inte mycket av intern kritik mot den adliga hållningen. När privilegierna skrevs under 1719, tyckte dock riksrådet Axel Banér, att § 27 var något för hård »helst då en adelsman, som nödgas sälja sina gods, av en ofrälseman kan för sina gods få långt mer än av en frälseman, och på det sättet kommer den fattige adelsmannen att lida, ty det tör hända, att frälsemannen torde vilja tvinga honom till ett ringare pris, än det är värt när han vet att en ofrälseman det ej får köpa». Klas Bonde genmälde, att det fanns många Förarbetena / s 15, 108-109, 172. Förarbetena I s 15-17, 172, 179, 314, 317. Se t ex s 172: »Det är ju ingen missgärning /för adelskvinna/ att taga en redlig man», s 179: »Och är det intet crimen att taga en ärlig man, frälse eller ofrälse», s 314: »Samma straff må vara för alla lika, så att ju mindre skillnad är, ju bättre». - Enligt 1689 års förslag till giftermålsbalk skulle vid adlig kvinnas ofrälse gifte halva jorden tillfalla kronan, halva släkten, enligt 1690 års förslag hade adelsman- eller kvinna, som utan kungligt tillstånd gifte sig ofrälse »förverkat frälserätt och förmån», tydligen till kronan {Förarbetena IVs 16, 45, I s 326). 1 senare förslag försvinner alla specialbestämmelser för adeln. Riksdagsakter 1713-1714 (R 4878). RA. Inlagan refereras av F.nblom 1925 s 33-34, där författaren identifieras.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=